”Det är ju exakt här jag ska vara”

Förra veckan. Tommy traskar ett par kilometer ut i skogen för att nå branden på Åbuemossen. I vita lågskor plaskar han omkring i dyblöt, tung gegga med röklukten tung över nejden. Mitt under turen funderar han på vad han gör där. Det är lätt att tänka att han då ser fram emot att bli pensionär, vid 67 års ålder och efter makalösa 51 år som pressfotograf. Men si det vore inte Tommy om han tänkte så.

– Nä, jag insåg att jag var exakt precis där jag skulle vara. För var ska jag vara annars?

Det är alltså inte med lättnadens suck som han lämnar för ett glatt pensionärsliv. Kristianstadsbladet är synonymt med Tommy Svensson och Tommy Svensson är liksom ”tidningen” i allt han gör. Ändå har han formellt gjort sin sista arbetsdag.

Det går inte att överblicka en karriär av den sort Tommy haft. I ärlighetens namn är de flesta av hans historier – och han är en mycket god historieberättare – helt otryckbara. I hans minnesbank finns så många jobb att han knappt kan sortera dem. Bara sedan pressfotot digitaliserades i början av 90-talet har Tommy över 80 000 bilder arkiverade. Lägg därtill ytterligare 30 års papperskopior. Men det finns ögonblick.

Första kameran.

Köpte mor förstås. Hörbypågen hade sedan barnsben fascinerats av den ständiga aktiviteten på Mellersta Skånes redaktion. Det lyste alltid i fönstrena, det verkade alltid hända något. Men svenskfröken skrockade och sa att med de usla språkkunskaperna unge herr Svensson besatt skulle han aldrig kunna bli reporter.

– Så då fick jag ju bli fotograf. Så enkelt var det.

Han gick en kvällskurs i en källare, fixade sommarjobb på Mellerstan, där han betalades 15 kronor per bild, 25 om den hamnade på förstasidan.

– De hade en enkätbild på förstasidan alla dagar, så jag såg till att ta den, flinar han.

Han blev fotoelev på Skånska bildbyrån innan han 1968 fick tjänsten som fotograf på Mellersta Skåne i Hörby.

Kristianstadsbladet.

1986 tog Kristianstadsbladet över Mellersta Skåne och Tommy Svensson ingick i flytten. Skitnervös, var han, trots 20 års erfarenhet.

– I Hörby hade jag jobbat som ensam fotograf, hade aldrig haft någon kollega som kritiserade mitt arbete. Här fanns redan fyra fotografer.

Han minns sitt första jobb för Kb, på Söderportskolan. Så nervös och svettig i handflatan att kameran nästan halkade i backen. Det visade sig att han var orolig i onödan. Redan då var hans lägstanivå hög. Fyra år senare blev han fotochef.

Berlinmuren.

1989 bubblade det kring Berlinmuren. Plötsligt fanns en möjlighet att öst och väst skulle närma sig. Kb skickade ner ett team där Tommy ingick. Han minns ett nästan dygnslångt väntande på Östberlins pressinstitut för att få arbetstillstånd.

– Medan vi satt där blev det plötsligt stimmigt och vi fick besked att muren på något sätt skulle öppnas längre fram.

Berättelsen innehåller också en vansinnesfärd genom Östberlin i en spygrön Wartburg, men Tommy hann ut ur Östtyskland den kvällen som en av de sista som någonsin gick ut ”lagligt” via Checkpoint Charlie. Morgonen därpå insåg han att han borde gå ner till CC igen. Han var på plats vid åtta, den enda fotografen på plats utöver New York Times fotograf, när folk stormade och började hacka ner muren bit för bit.

– Mina bilder blev hårdvaluta, alla ville ha dem. Men tekniken på den tiden var som den var, jag höll på att skicka bilder mellan klockan 09 och 15 och fick bara igenom tio stycken.

Men händelsen överskuggar allt annat han varit med om, både som yrkesman och som människa.

Tekniken.

Just tekniken har varit en av de stora sakerna under Tommys karriär. Det hände ingenting de första 20 åren, mer än att färgfilmen tog över, men så plötsligt. En digital revolution.

– Jag var extremt negativ, det får jag erkänna.

Men även gamla fotografer kan lära sig nytt och idag medger han att det blivit enklare tack vare det digitala.

Motorbloggen.

Den överraskande succéen med motorbloggen som Tommy startade på eget bevåg för några år sedan är fortfarande en förvånande framgång för dess skapare. Hur många tusen som läser den dagligen vet han inte, men de är många.

– Den kommer att fortsätta. Den släpper jag inte.

Vardagen.

Vardagen som pressfotograf på Kristianstadsbladet innebär att kuska runt mellan de olika bevakningsorterna, att ta återkommande bilder av återkommande händelser. 51 års luciatåg till exempel. Däremellan unika skeenden. Men det är just här Tommy vill vara. I vardagen, hitta bilden som berättar något extra, som visar livet just nu.

– Det måste inte vara spektakulärt, inte alls, vi är viktiga även i vardagen. Det är nästan där jag trivs som bäst, träffa människor och vara på plats, även i det lilla.

Allt.

Han kommer sakna allt. Han säger det med sammanbiten min. Ångrar sig sedan rätt kvickt:

– Nä, att åka ner på träningsmatch med IFK som springer runt i sina träningsoveraller eller när KIK träningshalkar omkring på isen, det kommer jag aldrig att sakna.

Men annars allt. Människorna. Milen på asfalten. Jobben, de trista och de roliga, de tragiska, de fantastiska. Bara att vara där saker händer. Kollegorna, även om det är färre och färre original bland oss.

Kollegorna kommer sakna den ikoniska Hörbydialekten som ständigt sätter tonen på redaktionen. Den höga lägstanivån på jobbet, som någon säger: hos Tommys generation finns en yrkesstolthet som få har idag, där man ger fan i trender och bara gör sitt bästa i alla lägen. Även om den personliga entusiasmen inför ett jobb är låg, visar alltid bilden på ett yrkesmässigt engagemang.

Sportchefen tittar in i rummet vi sitter i: försäkrar sig om att det väl ändå bara är en time-out han tar, Tommy. Jo, visst ska han jobba några helger framöver och hoppa in när någon av de båda fotograferna som är kvar har ledigt. Men som det varit fram tills nu, så blir det aldrig mer. Tommy suckar.

– Det är åt helvete, det är vad det är.