Carl-Johan Bauler: Den italienska tjejen gör reklam för råbiff och jag jublar inombords
Alltid speciellt att titta på italienska tv-nyheter (som jag gör via webben). Oftast är det vackra miljöer, oavsett vad nyheterna handlar om. Polisbilarna har en härligt blå färg med ordet ”Polizia” i vacker typografi. Den militära poliskårens (Carabinieri) bilar kan ha olika färger, bland annat läckert svarta med röda detaljer. Båda kårerna kör bland annat Alfa Romeo och det finns även exempel på polisbilar av supersportmärket Lamborghini.
Italienska är som alla vet ett vackert språk, även om de pratar väl fort ibland, och folk framstår som sympatiska. Även premiärministern Giorgia Meloni, som av sina kritiker beskrivs som fascistiskt anstruken, har en trevlig framtoning.
(Och vem kan väl kritisera hennes uttalande från 2019 ”Jag är kvinna, jag är moder, jag är italienare och jag är kristen – och det ska ni inte ta ifrån mig.” )
Men tv-reklamen då, hur kommer den in i mitt vurmande för Italien. Jo, den är rätt bra för språkträningen. Till och med en ganska barnslig reklam för friterade kycklingbitar som tuggas vid ett familjärt uppsluppet middagsbord passerar utan att det stör – och bidrar till min längtan till Italien, där solen skiner, vinet flödar och maten är bäst i världen.
Riktig såld blir jag dock först när en leende reklamkvinna berättar om den vakuumförpackade härligt röda råbiffens förträfflighet, så det smälter i munnen hela vägen till Skåne. Ja, ni hör själva. Reklam för råbiff, alltså rå nötfärs, skulle vara en omöjlighet i Sverige. Tv-reklam för kött, är så politiskt inkorrekt som det bara kan bli i vårt ängsliga land (snäppet efter reklam för minkuppfödning), eftersom köttätande är skamligt och endast veganer räknas som goda människor.
Oj, får rätta mig där: Alla varianter av vegetarianism anses också som överlägset och eftersträvansvärt om man vill vara rätt som modern svensk. Nästan i samma klass av helighet som kan erhållas genom att bli proselyt (anhängare) till Greta Thunberg och följa med på någon av hennes ständiga arresteringsturnéer.
För oss som inte kan få nog av Italien sänds även den mycket italienska tv-serien ”La Storia – ett krigsöde” i SVT. Mustigt, rolig, spännande, kärleksfullt, skrämmande, upplysande och underhållande om några människoöden i Italien under och strax efter andra världskriget. Ställer den helt naturliga frågan om varför det inte görs fler tv-historier från den tidens Sverige. Finns såklart hur mycket som helst att berätta, en outsinlig källa som av oklara skäl har fått locket på i vårt land. Kanske är det inte politiskt korrekt att berätta den typen av svenska historier längre, vad vet jag.
Vidare och med viss Italienvinkel: Gjorde något för mig oerhört som jag nästan tvekar att berätta om: Jag körde bil med trätofflor på fötterna. Nja körde och körde, ja backade ut bilen ur garaget. Men den lilla turen på ett fåtal meter räckte för att få känslor av både obehag och skam i kombination med ett flyktigt illamående att sprida sig i kroppen. Sätta sig bakom ratten i en Alfa Romeo, med trätofflor på fötterna. Uteslutet. Lite i samma klass som att visa sig ute bland folk orakad och med oborstade skor, något som alla vet inte alls går för sig.
Sist: Äntligen, är bästa tiden på året här med sköna maj som ljuv inledning. Oslagbart.
”Sätta sig bakom ratten i en Alfa Romeo, med trätofflor på fötterna. Uteslutet.”
