Blandrashunden Vanda skäller välkomnande och Lina, 36, tar emot i huset som hon och familjen hållit på att renovera. För Linas del har det dock inte blivit så mycket renovering, då hon varit sjukskriven 2,5 år.

– Jag föll in i en djup depression, och de konstaterade att jag har bipolär sjukdom. Det tog tid innan jag fick diagnosen, men när det gick upp för mig förklarade det en massa saker om hur jag varit tidigare. Jag har pendlat mellan att vara uppåt och jätteglad och älska hela världen, till att gå ner i djupa depressioner och inte tycka om någonting.

För att hålla humörsvängningarna i schack har hon läkemedel som är stämningsstabiliserande.

– Men det har varit svårt att få rätt dos. Jag fick valporal, som inte fungerade ordentligt. En läkare på psykiatrin i Hässleholm bytte ut det mot annan medicin, lamotrigin, som fungerar på samma sätt.

Problemet var att läkaren avslutade behandlingen av det gamla läkemedlet för snabbt, och satte in för hög ingångsdos. Det gjorde att Lina fick stora besvär.

– Jag fick en kraftig allergisk reaktion. Det var småprickar över kroppen och jag såg hur de spred sig. När de kröp upp mot halsen blev jag rädd, och min svägerska övertalade mig och körde mig till akutpsykiatrin i Kristianstad.

– Där frågade de om jag bränt mig i solen, för jag var röd som en tomat, och hela ryggen full av utslag. Om jag inte kommit in i tid kunde jag ha utvecklat Steven Johnssons syndrom. Den ger brännskador på kroppen och har dödlig utgång, då det även sprids inåt i kroppen. Läkarna sa att jag hade tur som kom in och fick behandling.

Hur känns det att ha varit i riskzonen för en dödlig sjukdom?

– Det har jag inte förstått förrän nu. Men i efterhand är jag glad att jag blev intvingad, för jag har läst om sjukdomen och den är hemsk. Jag är glad att jag får leva.

Utsättningssymtomen av för tidigt avbruten behandling gjorde att hon blev mer dålig, svettades, mådde illa och hade ont i leder och benen.

– Om täcket låg på mig kändes det som stora stenar på mig. Hela kroppen var i uppror.

Hon säger att i och med att det blev fel med medicineringen har hennes behandling försenats med ett halvår.

– Den läkaren har tagit sex månader av mitt liv. Jag fick gå omedicinerad för att rensa ut allt ur kroppen. Hade läkaren bara gjort som man ska, man kan ju själv kolla Fass för hur man sätter in och ur mediciner, så hade jag mått bra och kunnat ligga mycket längre fram i mitt arbete och liv och mående.

Lina valde att klaga på vården. Hon uppmuntrades direkt av läkarna när hon kom in akut, som sa att det här måste anmälas för att det var en allvarlig händelse. De gjorde en Lex Maria, och sa att hon själv också skulle skicka in anmälan.

2018 kom en ny lag om att man själv ska anmäla klagomål direkt till vårdgivaren. Men det gjorde inte du?

– Nej, i och med att de andra läkarna gjorde en Lex Maria, och sa att jag borde anmäla till IVO, gick jag direkt dit och till patientnämnden. Jag fick jättebra hjälp av patientnämnden, de var trevliga att ha att göra med och sa exakt hur jag skulle göra. Det var jättelätt.

Tror du att du skulle vilja klaga direkt till vårdgivaren?

– Jag vet inte riktigt. Det kan uppstå konflikter i så fall. Särskilt inom psykiatrin, där man känner sig så utlämnad. Man kanske blir rädd för att gå tillbaka om man har klagat. Samtidigt är jag inte konflikträdd av mig, så jag hade nog gjort det.

Fick du något svar på varför det blivit som det blev?

– Läkaren var stressad, och hade rådfrågat en annan läkare men glömt att se hur man sätter in och fasar ut medicin. Det är jätteviktigt att man kollar upp detta.

Har du blivit försäkrad om att det inte händer igen?

– Läkaren blev omplacerad direkt och ska arbeta under bevakning och handledning, så det inte ska kunna hända igen. Läkare är människor de med, de kan göra fel. Men sådana här fel får de inte göra, för det är människoliv det handlar om och det finns saker de kan kolla.

– Jag kände ändå att jag vann, de förstod att jag inte hittat på och det här kändes som en seger.

På vilket sätt känns det som en seger?

– Att ingen annan kommer att bli drabbad. Det var det viktigaste för mig i min anmälan, att ingen annan ska bli drabbad. För det var ingen roligt upplevelse.

Vad längtar du mest efter nu?

– Att få rutiner, mitt sociala samspel med äldre som man får inom vården, att få komma in i min yrkesroll som undersköterska och inte vara sjuk utan vara mig själv. Jag längtar efter att få göra ett helt pass och komma hem och känna att idag har jag gjort något bra för någon annan.

Vad har du för råd till andra som vill klaga på vården?

– Klaga, ta kontakt med patientnämnden, gå vidare med IVO. Man ska ta den fajten. Misstag inom vården som är så här allvarliga ska inte få hända. Så alla som känner sig missnöjda ska anmäla. Jag vill inte att någon annan ska ha den upplevelsen jag hade. Och den känslan av att man kan ha hjälpt någon annan, den är underbar.

KLAGOMÅL I VÅRDEN är en artikelserie som görs av Kristianstadsbladet och P4 Kristianstad tillsammans.