”Intermezzo” är Sally Rooneys starkaste roman hittills

”Intermezzo” börjar med två bröder och en begravning av en pappa. Eller snarare: Det börjar med en storebror som nedlåtande minns en lillebrors val av begravningskostym. Ett Rooneyskt skickligt sätt att presentera skillnader direkt: Här har vi dem! De så olika bröderna!

Det är tio år mellan dem. Peter har hunnit bli en statusjagande pillerknaprande advokat som aldrig slutat älska sin prydliga exflickvän Sylvia samtidigt som han i hemlighet är något slags sugardaddy åt den betydligt yngre Naomi, medan det unga schackgeniet Ivan med tandställning står och stampar på tröskeln till vuxenlivet, utan inkomst utöver enstaka lokala schackturneringar. När Ivan inleder ett trevande förhållande med den drygt tio år äldre kulturarbetaren Margaret möts han av häftigt ogillande från sin bror. Splittringen mellan dem är därmed total.

”Intermezzo” är Sally Rooneys hittills starkaste roman. Här finns alla favoritteman, men ännu mer nyanserade: omöjliga kärleksrelationer, ojämlikheter i alla dess former, det gnagande självtvivlet, oförmågan att prata med sina närmaste. Det är också befriande att läsa Sally Rooney i en samtid som ofta är upptaget av jagets upplevelser. I ”Intermezzo” finns inget ”jag” vars perspektiv är det enda rätta. Rooney skriver om det som är motsägelsefullt och hon är så otroligt bra på att skildra sina figurer som komplexa varelser; alltid med ömhet och total lojalitet för respektive perspektiv. Sexscenerna mellan den fumliga Ivan och den törstande Margaret är något av det vackraste jag läst.

En av ”Intermezzos” stora styrkor ligger just i den kvicka växlingen mellan perspektiv: en allvetande berättare, en fantastisk dialog med absolut gehör, och figurernas inre monologer. Peters ängslan speglas i hans språk. Korta meningar. Ord ibland fattas. Ivan är mer eftertänksam och hans språk därmed också mer samlat. Texten är faktiskt som en språklig tango, där hetsiga gester och elegantare rörelser tillsammans skapar en fulländad helhet. En utmaning för en översättare! Men Klara Lindell är en utmärkt danspartner till Sally Rooney – följsam och lyhörd för skiftningar i språk och tempo. Ibland är Lindell kanske lite mer välvårdad än Rooney, som i ”See what happens. Go on in any case living.”, som på svenska blir ”Får se vad som händer. I vilket fall som helst fortsätta leva.”. Där hade det varit enkelt att stryka några ord för att behålla särdraget i Rooneys prosa. Men med tanke på att Klara Lindell förmodligen inte haft många dagar att översätta ”Intermezzo”, som utkom över hela världen den 24 september, så är det ändå en mycket klar översättning.

Den romantiska kärleken är aldrig enkel i Sally Rooneys romaner, men det är alltid den som är den räddande kraften. I ”Intermezzo” möts ojämlika universum, men genom dessa möten utvecklas Rooneys figurer och blir mer öppna – både mot sig själva och andra. Det är idealistiskt och klyschigt, men det är också därför jag älskar Sally Rooneys romaner så mycket. De ger hopp om människan. Och kärleken!