Pauline Olsson Ghoreishi låter det mänskliga tilltalet vara i fokus
Alejandro
Författare: Pauline Olsson Ghoreishi
Förlag: Albert Bonniers
Det tar en halv sida att komma in i berättarens huvud, en halv sida att förstå att här kommer det inte sättas några kommatecken, och sedan är jag fast i hans språk och tilltal. Berättelsen om Alejandro, den döde vännen, rullas ut med ett driv och en närvaro som är som att vara en annan människa – en ung kille i Malmö som försöker få ihop livet och pengarna och relationerna och känslorna. Samtidigt som han håller rent och snyggt i sin bil.
Samtidsromaner brakar lätt ihop under tyngden av själva samtiden, de vill ”säga något viktigt” eller erbjuda förklaringar, i värsta fall lösningar. Olsson Ghoreishi undviker detta genom att vara helt lojal med sin berättare rakt igenom. Han får vara dum, trött, naiv, inkonsekvent, ärlig, klok och … ja, sann. En riktig människa, lika komplicerad och dubbel och enkel som vi ofta är.
”Det är sådant här böcker är till för.”
Det är druglords och tracksuits, klasskillnader och katastrofer, ansiktstatueringar och frånvarande fäder. Men det är också kärlek och broderskap, en otrolig spelning med Mac Miller på Malmöfestivalen, mammor och överlevnadskraft. Och faktiskt även en sorts utmattad, lakonisk humor. Jag har inte läst en ”viktig skildring av utanförskapet i svenska förorter”, jag har läst en berättelse om en människa.
Bra litteratur kan berätta mer om verkligheten än vilken upprörd krönika om svensk gangsterrap eller vilket ”inträngande” reportage om gängkriminaliteten som helst. Det är sådant här böcker är till för.
