Annons

Alex Voronov: En kamp mot döden i det tysta

Alex VoronovSkicka e-post
Gästkrönika • Publicerad 9 maj 2024
Alex Voronov
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska hållning är liberal.
Minröjning i Ukraina.
Minröjning i Ukraina.Foto: Alex Voronov

Ett års krig betyder fem till tio års röjning av minor, säger de som jobbar med detta. Alex Voronov har följt med ukrainska minröjare på uppdrag.

Minröjaren med anropssignalen ”Lesjij” – ett skogsväsen i slavisk mytologi – sveper med minsökaren en bit över marken. Instrumentet piper med olika frekvens vid kontakt med diverse föremål och sprakar till när det kommer nära en mina.

Annons

Jag är ute med militära minröjare för genomsökning av en kyrkogård i södra Charkiv län. Byn hamnade under rysk ockupation och befriades på hösten 2022 men de dödliga spåren har ännu inte rensats ut.

Lesjij har en tuff familjehistoria. Han är 38 år och har stridit sedan 2014 då kriget kom till hans hemtrakter. Lesjij är från Volnovacha i Donetsk län som var under ukrainsk kontroll de första åtta åren. Staden ockuperades av Ryssland 2022 och förstördes till stor del. Bland de ryska soldater som trängde in i Volnovacha fanns Lesjijs fyra år yngre bror som valde Ryssland redan 2014. Lesjij räknar upp fler släktingar på den andra sidan.

Han har inte längre någon kontakt med sin lillebror och rättar mig när jag säger att denne valt att döda ukrainare. Lesjij använder ett ord som inte riktigt går att översätta till svenska – ”zemljaki”. Det kan betyda landsman men även, som här, något snävare, de som lever i ens region, stad, by. ”Han har inte valt att döda ukrainare. Ukrainare är en nationalitet. Han har valt att döda sina zemljaki, sin familj.”

Byn ligger utmed en huvudväg i böljande landskap – lätt kuperat med skogssträngar, floder, sjöar. 1 200 personer bodde här före det fullskaliga kriget. 50-60 av dem dödades under striderna, resten flydde. Ett år efter befrielsen började de återvända och nu är det ett femtiotal som försöker återetablera sig. Det är anmärkningsvärt många med tanke på att byn i praktiken är borta.

Men även de som har flyttat för gott vill sannolikt besöka sina familjegravar utan risk för livet. Räddningstjänsten har inte tillräckligt med resurser för minröjning och ber därför ibland armén om hjälp. Militären bistår i mån av tid och det händer att den lägger beslag på aktiva minor, bygger om dem och använder dem som drönarbomber.

Lesjij vet vad han ska leta efter. Kyrkogården ligger på en liten höjd och minorna där var tänkta att förhindra utplacering av ukrainska stridsvagnar. På vägen intill har kollegor satt ut markeringar i träden för att visa att det är säkert att köra.

Minröjaren går längre och längre ut på kyrkogården. Sprak, stopp, gräv, pill. Totalt åtta stridsvagnsminor är hittade. Lesjij säkrar och bär iväg dem. Jag håller mig först på avstånd och följer sedan Lesjijs stig ut till gravstenarna när han säger att det är lugnt.

Detta uppdrag är ett enmansjobb. Lesjijs befäl, ”Salut”, är också här men håller sig i bakgrunden. Han är 24 år, yrkesofficer i ingenjörstrupperna, från Lviv och i krigstjänst sedan 2020. Han har varit sårad tre gånger – exklusive granatchockerna som ingen räknar – varav en var en jobbig skottskada i huvudet som påverkar honom än och hade kanske räckt för avsked. Men Salut vill vara kvar:

”Alla vi som kan får inte dra. Vi måste försvara vårt land.” Salut och hans kamrater har mycket att göra, både i strid och utanför.

”Ett års krig betyder minröjning i fem till tio år”, säger han. Att döma av hastigheten för att rensa denna lilla bit ukrainsk mark är det lätt att tro honom. Och kriget fortsätter. Nya minfält läggs ut. Ukraina kommer att behöva hjälp med detta under många, många år.

Annons
Annons
Annons
Annons