Johanna Högström Schreiber: Första maj har blivit provocerande trevligt
Det skär i ett liberalt hjärta att behöva erkänna: första maj har blivit så oerhört trevligt.
Ballonger till barnen! Ansiktsmålning! Fackförbund som delar ut tablettaskar och sådana där små polletter man kan stoppa i kundvagnen! De svettiga ostfrallorna och kaffet i pumptermos har bytts ut mot festisar och popcornmaskiner. Till och med allsången till Internationalen är mysig som en kväll på Skansen.
Svaret på hur det blev såhär är självklart: De unga, högljudda idealisterna lyser med sin frånvaro. På Socialdemokraternas mest klassiska första majfirande, det på Norra bantorget i Stockholm, pratade partisekreterare Tobias Baudin om att “stå upp tillsammans för vanligt folk”.
Publiken bestod till stor del av aktiva socialdemokrater, LO-ekonomer och fackförbundsanställda. Medelklassigt och välkammat. Ingen revanschistisk vrede eller revolutionsromantik. “Vanligt folk” verkade helt enkelt vilja tillbringa sin lediga dag med att vara just lediga.
“Tåget här i Stockholm, storleken var överväldigande”, sa Tobias Baudin i sitt tal. Nej, Baudin, det var inte överväldigande att ett par hundra personer i en stad med en miljon invånare demonstrerade på första maj.
”Ballonger till barnen! Ansiktsmålning! Fackförbund som delar ut tablettaskar och sådana där små polletter man kan stoppa i kundvagnen!”
Den unga energin lyste med sin frånvaro, vilket inte är så konstigt när allt färre ungdomar engagerar sig politiskt. De senaste 20 åren har Socialdemokraternas ungdomsförbund halverat sin medlemsbas.
Frånvaron kanske beror på att de unga studenter som förr höll sig nyktra på Valborg ligger hemma och är bakis eftersom champagnefrukost inte längre är det som kallades “ett borgerligt påfund”. Möjligtvis lägger de ut en video på Tiktok om att krossa kapitalismen medan de väntar på att Foodora-budet ska leverera deras kebabpizza. Möjligen vill de hellre ockupera universitet, eller skrika ut sin frustration i mer radikala första maj-tåg.
Den här texten skulle lika gärna ha kunnat skrivits för tio år sedan. Men för varje år blir det ännu mer smärtsamt tydligt hur irrelevant den här dagen är. Eller kanske snarare hur avslagen. Första maj har blivit en gäspning, men ändå en rätt småtrevlig sådan. Nästan så att man får säga småborgerlig.
