Sofia Nerbrand: Jomshofs ekvation om yttrandefrihet går inte ihop

Var det omdömeslöst av honom? Ja. De två bilderna det rör sig om handlar inte bara om kritik mot islamism eller andra föraktliga idéer, utan om stereotypa föreställningar om muslimer.

Den ena bilden driver med att européer sägs sätta humanism först och tar emot flyktingar – vilka tuttar fyr på våra samhällen och ”sätter islam först”.

Den andra teckningen föreställer en pakistansk man som håller på att drunkna. En man och två kvinnor i en båt som det står ”England” på kommer till hans undsättning. Men efter att den nödställde har hjälpts upp i båten slår han engelsmannen med en åra som det står ”Rape” och ”Jihad” på så att han ramlar överbord.

Särskilt den senare seriestrippen är förgriplig, eftersom den insinuerar att pakistanier våldtar och ägnar sig åt väpnat motstånd i väst.

Värt att notera är dock att inläggen skapades av en ateist från Pakistan som bor i Storbritannien och som ägnar sig åt att häckla och kritisera islam(ism) och missförhållandena i den muslimska världen. De två bilderna som det rör sig om handlar dock om invandring av muslimer till Europa.

Jomshof är en sedan länge känd kritiker av framför allt islamism, men också av islam. Däremot säger han sig inte ha något emot muslimer. Kritik av politiska och religiösa uppfattningar måste alltid kunna diskuteras och kritiseras i ett öppet samhälle, men det är oerhört viktigt att man skiljer på åsikt och person och att man inte är fördomsfull mot hela grupper. I detta fall har inte Rickard Jomshof förmått göra denna åtskillnad och för det förtjänar han hård kritik.

Men var återpubliceringen en kriminell handling? Han är nu anklagad för brott och rättsväsendet ska utröna huruvida det rör sig om hets mot folkgrupp.

Den mest centrala frågan rör var yttrandefrihetens gräns går: Borde det vara olagligt att dela osmakliga karikatyrer eller plump kritik av religion, sedvänjor, grupper, länder eller andra fenomen?

Man får inte säga och skriva vad som helst. I Sverige har vi lagar om hets mot folkgrupp och förtal. Men är lagstiftningen optimal?

Rena hot och uppvigling till våld måste självfallet kunna lagföras. Men dåliga skämt om kvinnor? Om homosexuella? Om politiker? Ska man inte få hävda att kristendomen är förlegad? Att liberalismen är kallhamrad? Att amerikaniseringen gör vårt samhälle ytligt?

Satir må vara dum, onödig, tarvlig och osmaklig – men ska den vara olaglig?

För vad händer med ett samhälle där staten går in med sitt våldsmonopol och straffar medborgare för att de ger uttryck för frustration, rädsla, fördomar eller rent av förakt mot vissa värderingar, livsstilar och kulturuttryck?

Människor blir ängsliga. Demokratin krackelerar.

På sikt mår ett samhälle bäst om det kan klara av att självsanera sig genom granskning, öppen debatt och hård kritik. Även hädelse mot religiösa föreställningar kan ha sin plats. Titta bara på hur kyrkan har reformerats.

Ifrågasättande av till exempel kvinnors underordning eller barnaga har också gjort vårt samhälle bättre. Man kan även konstatera att det råder ofrihet i stora delar av den muslimska världen och att där finns mycket att förbättra. Mullor, islamister och andra förtryckare ska fördömas – helt utan oro för att fällas för hets mot folkgrupp.

Det som är västerländskt går i de flestas ögon alldeles utmärkt att kritisera och häckla. Men när det kommer till utomeuropeiska traditioner och kulturer blir det genast mer delikat. Och det är detta Richard Jomshof vill utmana.

Men man måste som sagt var skilja på idéer och människor. Det är när ifrågasättande av sedvänjor och värderingar övergår i att dra alla i en viss grupp över en kam som det blir obehagligt och farligt. Eller när man övergår till att vilja slå ner dem.

Att en ordförande i justitieutskottet kliver av sitt uppdrag för att han anklagas för brott är unikt. Men situationen är också pikant därför att Richard Jomshof inte har drivit frågan om att avskaffa eller mildra lagen om hets mot folkgrupp i just egenskapen av att vara en central figur i lagstiftningsarbetet.

Formuleringen i tryckfrihetsförordningen om missaktning ”för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck” är inte oproblematisk.

Syftet är gott att skydda mot rasism, antisemitism och förföljelse. Ord kan leda till mord. Men det finns också goda argument för att staten inte ska begränsa yttrandefriheten så långt att det inte går att ifrågasätta till exempel religiösa föreställningar som utövas av en grupp.

Riksdagen, och justitieutskottet, sade nyligen ja till att tvärtom skärpa bestämmelserna om hets mot folkgrupp genom att förbjuda förnekande av Förintelsen. Regeringens proposition i mars hade varit ett bättre tillfälle för Jomshof att lyfta yttrandefriheten än att retweeta plumpa inlägg om muslimska invandrare i maj.

Jag har arbetat mot antisemitism på olika vis i drygt 30 år, men jag är ändå inte övertygad om att den lagförändring som kommer att ske 2027 om att förbjuda förnekelse av Förintelsen är enkom av godo. Det finns en sanning: Sex miljoner judar mördades av nazisterna i mänsklighetens största folkmord.

Denna sanning försvaras bäst av berättelser, fakta och uppmärksamhet. Inte av att straffa dem som uttrycker att de inte tror på den.

Vi får se om Jomshof åtalas och fälls. Men han har i alla händelser gjort sig skyldig till inkonsekvent handlande och dåligt omdöme.

Richard Jomshof borde ha utnyttjat sitt uppdrag som justitieutskottets ordförande i stället för att fäktas som nätkrigare. Då hade vi kanske kunnat få en mer konstruktiv och nyanserad diskussion om att värna yttrandefriheten. För den utmanas tyvärr i hela väst.