Enorm gratiskonsert med Joddla – NSk och Sparbanken Skåne bjuder på megafest

Det ska handla om relationerna: Joddla & hemstaden. Joddla & lokaltidningen. Joddla & publiken. Men vi börjar med första kapitlet ur Joddla the story.

Martin Jernse (sångare) och Stefan Blad (gitarrist/kapellmästare) kan – trots osynkade minnesbilder – enas om att det började på gamla Rockluckan.

Jernse: – Knutagård (verksamhetsledare på Bågen) frågade om vi kunde spela på en countrykväll? Visst ... ”ja, för fan”. Ingen kunde något om country, men Stefan hade nog ett par bitar.

Blad: – ”Kent Killer” fanns i alla fall.

Han, Blad, pratar på om Rockluckan och Café Logementet. Om Hans Knutagård som ”ett lim i det lokala musiklivet”. Om några grabbar som samlades runt Traste Lindéns Kvintett och Perssons Pack, The Pogues och The Waterboys. Och om hur två lokala band – Trubbel och Birgers – skulle bli ett.

Första spelningen. Ingen trummis. Bara en trummaskin med glappkontakt.

Blad: – Killen som höll i sladden, Glenn Wihlborg, ville gärna spela. Men vi tyckte det var bättre om han lät bli: ”Se bara till att hålla två grejer: Flabben och sladden”.

Jernse skrattar, Blad skrattar.

Succé med countrykepsen på?

Jernse: – Sju i publiken. Rysligt roligt.

Idag finns ett begrepp – Joddla-effekten: Publikrekord på Torsjö Live, smått overklig succé på Sweden Rock, snart nästa publikrekord på Knislinges Time To Rock.

Jernse: – Det var liksom inte meningen.

Blad: – Men det blev stort rätt snabbt. Tack vare att Peps Persson var försenad till Sommarfesten i Hembygdsparken.

Jernse: – 1990, va? Vi hade spelat på torget när vi mötte Lars Alsterberg från Musikforum (Sommarfestens arrangör) i en mörk gränd:

Alsterberg: ”Är ni fulla?”

Jernse: ”Njae, det är väl inte så farligt.”

Alsterberg: ”Peps är sen. Kan ni spela?”

Jeppe Persson, basisten, satt barnvakt i Tyringe. Mange Jansson (dragspel) var inte heller i närheten.

Blad: – Vi räfsade ihop ett band.

Toksuccé – och snart dags att radera Peps publikrekord på Stadshotellet.

Jernse: – Min tanke då: Så här mycket folk får vi aldrig spela för igen.

Han tänkte fel. Missbedömde Joddla-effekten.

Så vad säger du idag, mer än 30 år senare?

– Att vi är tacksamma för alla möjligheter. Ibland, som efter Sweden Rock, står vi där som några fågelholkar och undrar vad som händer.

Blad: – Jag försöker alltid vara i nuet. Det som redan hänt får vi prata om senare. Men Sweden Rock var ... otroligt stort. Innan vi åkte hem gick jag runt med familjen och tittade ut över fälten. Vi hörde musiken från campingen och i villakvarteren. Joddla överallt.

De lever ett liv med sina Joddla-alias. Ett annat mitt i vardagen.

Jobbigt med igenkänningsfaktorn?

Jernse: – Ibland när folk kommer fram och vill prata om Joddla säger jag att de har tagit fel på mig och min bror. Men ah ... det är inte så farligt. Man får bara passa sig lite. Hålla låg profil och tänka på vad man säger.

Bandet – till fem sjättedelar en konstant verksamhet: Blad & Jernse, Persson, Romberg & Jansson.

Trummisar kommer och går?

Blad: – Finns en maxgräns där: 14 år. Första året med en ny trummis funkar alltid, resterande 13 är en kamp.

Micke Kilponen från start. Därefter Uffe Petersson. Idag Emil Appelqvist (Bo Sko med publiken).

Blad: – Min egen grabb ringde från Karlskrona: ”Här är en kille ni måste testa”. Så det gjorde vi och 20 sekunder in i varje låt stod antingen Mange eller Per eller Jeppe och gapade. Ibland vet du bara: Det här blir riktigt bra.

Annars är mötena i replokalen inte högprioriterade. Blad kallar Joddla ”tosserier med precision.”

2020: Årets Hässleholmare. Juryn avslutade motiveringen med frågan: ”Kan det bli mer Hässleholm än så här?”

Hässleholm för Joddla?

Blad: – Det är här vi handlar våra brädor. Det är här vi går till vårdcentralen. Och när vi åker iväg är det jäkligt gott att veta att det nästan alltid finns några hässleholmare i publiken.

Jernse: – Du har nog alltid ett litet gäng som glor mögigt, och sånt kan fördärva en hel kväll. Det är svårt att ta till sig beröm, lätt att påverkas när någon tycker att du är en jävla klåpare. Men i stort har vi väl lyckats med det som är så svårt – att bli profeter på hemmaplan. Hässleholm betyder väldigt mycket.

7 september. Hem till torget.

Fina minnen?

Jernse: – Hamnade vi inte på telefonkatalogen efter den där spelningen 1995 när det regnade så in i ...?

Blad: – Jo, och du kommer väl ihåg 2004? ”Talla Balli Toraban” var ny. Galet mycket folk i det stora tältet.

Nu: Kalasspelning när Norra Skåne fyller 125. Hur har den relationen – Joddla & NSk – sett ut genom åren?

Jernse: – Vi är lika glada varje gång ”Norran” skriver. Första reportaget, när vi satt och klistrade kassetter hemma hos Micke Kilponen ... det var hur stort som helst!

Blad: – Joddla recenseras inte på kultursidorna. Fine, men en tidning ska väl skriva om det som händer? När 15 000 samlas för att kolla in ett band är det något som händer. Och jag ser absolut en positiv utveckling. Den lokala journalistiken har blivit lite ”luftigare”. ”Fint” eller inte. Tidningarna är mer på tå i bevakningen.

Senaste studioskivan, ”Talli Balli Toraban”, släpptes för 20 år sedan. Vad sägs om lite ny musik?

Jernse: – Man ska inte ha så bråttom.

Blad: – Vi har känt på lite nya grejer.

Jernse: – Men vi spelar ju för vårt eget höga nöjes skull. Joddla ska inte leta efter nya hi hat-ljud i nio månader.

Publiken verkar nöjd med setlistan. Vilka låtar måste ni spela?

Jernse: – ”Uma-Ness från Senegal”.

Blad: – ”Kaj ä gaj”, ”Tjuge pågar i bastun” ... finns några till.

Vi lär se många barnfamiljer på torget. Kan det påverka låtvalen – det finns en och annan ”mindre rumsren” text?

Blad: – Det händer att folk kommer fram i mataffären: ”Min treåring går omkring där hemma och sjunger 'Kärringen och myran’. Inte så kul.” Men de flesta bara garvar åt det. Vi också.

Om vi tittar framåt. Tio år eller så?

Jernse: – Alla band har ett bäst före-datum, och jag vill inte plockas av scenen för att jag har blivit en patetisk gammal gubbe. Men jag känner inte att vi är där, vid slutet. Inte än. Inte på ett bra tag.