Med männen i fokus

Judi Dench spelar åldrad spion i ”Red Joan”, som bygger löst på den sanna berättelsen om en KGB-agent som försåg Sovjetunionen med brittiska hemligheter under nästan 40 år. Men filmen fokuserar på den unga Joan, och männen i hennes liv.

Publicerad 3 maj 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Joan Stanley (Judi Dench) är en pensionerad bibliotekarie som blir avslöjad som sovjetisk spion i ”Red Joan”.Foto: Nick Wall/Scanbox

En solig lördagsmorgon i september 1999 klev en liten tant ut på sin förstukvist i Londonförorten Bexleyheath och berättade att hon hade varit rysk spion i nästan 40 år. Bland blommande buskar och prästkragar erkände 87-åriga Melita Norwood utan omsvep att hon hade försett KGB med information om brittisk atomvapenforskning, i avsikt att jämna ut oddsen och förhindra nya världskrig. Hon ångrade ingenting.

Melita Norwoods historia har utgjort inspiration till Jennie Rooneys roman ”Red Joan” och filmen med samma namn. Här får vi möta den åldrade Joan Stanley (Judi Dench) vars stillsamma pensionärsliv vänds upp och ner när hennes hemlighet kravlar sig upp till ytan. I återblickar får vi se hur unga Joan (Sophie Cookson) gick från rödkindad förstaårsstudent till förslagen spion.

Annons

Eller så förslagen är hon kanske inte. Rooney och filmskaparna har slipat bort alla originalets skarpa kanter, bytt Norwoods baltiska bakgrund mot en helylleengelsk och hennes ärkekommunistiska övertygelser mot ett vagt rättvisepatos. Hon halkar in i Stalins grepp via en filmkväll med ”Pansarkryssaren Potemkin” och en vacker bolsjevik vid namn Leo (Tom Hughes) som med sirapsstämma kallar henne ”min lilla kamrat”.

Och det blir männen i Joans liv som kommer att ligga bakom varje steg hon tar. Efter Leo kommer Max (Stephen Campbell Moore), hennes chef på det topphemliga forskningsinstitutet, som bedyrar henne sin kärlek (men som förstås är gift) och som ger henne tillgång till informationen som ska göra henne ovärderlig för ryssarna. Inte ens i ålderdomen är det sig själv hon kämpar för – nu är det sonen Nick (Ben Miles) vars gillande hon måste vinna.

Slutresultatet är betydligt mer Harlequin än John LeCarré, trots att filmen har plockat några talande detaljer från den verkliga förlagan: precis som Melita Norwood dricker den äldre Joan sitt morgonte ur en Che Guevara-mugg.

Däremot nämns inte det faktum att hon varje dag köpte 32 exemplar av den kommunistiska dagstidningen Morning Star och petade ner dem i sina grannars brevlådor. Den sortens excentriciteter passar inte in i historien som den 79-årige regissören Trevor Nunn verkar ha velat berätta: om en vacker och lättförförd ung flicka som råkade bli spion.