”Man är alltid nervös i början, det kommer helt främmande människor du inte vet hur sjuka de är”
Det är andra dagen för honom på infektionskliniken. På skrivbordet ligger en välkomnande pärm med all information om vilka pass han ska jobba, vem som är handledare, vilka han ska jobba med och andra uppgifter som rör just den kliniken. Under en vecka ska han vara där.
– Förmodligen är här lite bättre än vad rankningen visar. Det här är ett mellanstort sjukhus, vi får se det mesta. Vi tar bland annat traumalarm, strokelarm och vissa typer av hjärtinfarkter men vi får även se det sällsynta och det vanliga. Här finns en bra balans mellan eget ansvar och att det alltid finns någon du kan diskutera med. Man är inte helt ensam och höftar utan det finns någon man alltid kan diskutera med gällande svåra fall med stora beslut. Det känns tryggare.
Totalt gör Ali Dadfar 18 månaders AT (allmäntjänstgöring) innan han kan få sin läkarlegitimation. Då ingår 4,5 månader inom intern medicin, och då ska han bland annat vara med infektionen, medicinakuten, neurologin och kardiologin. Han har redan varit på kirurgin (med ortopedi och anestesi), och ska senare till psykiatrin i tre månader, innan han avslutar med att jobba sex månader på en vårdcentral inom allmänmedicin. Hittills är han väldigt nöjd med sin AT-plats och Kristianstad.
– Det här ger lite smakprov av alla avdelningar. Jag har också haft bra handledare och det finns tider för att gå igenom patientfall som är svåra, om jag når målpunkterna och allmänt kunna diskutera väldigt mycket.
– Sedan har vi en studierektor som är jättebra. Hon har bland annat ordnat reflektionsgrupper, så att vi kan reflektera och diskutera svåra fall med någon annan och om man kunde ha gjort något annorlunda.
Att det blev Kristianstad för Stockholmsfödde Ali var mest en slump. Han hade fått rådet under utbildningen i Umeå att söka sig till mellanstora sjukhus, för att där får man vara med om allt. Han vikarierade sex månader på kirurgen och trivdes i Kristianstad. Sedan fick han sin AT-anställning i mars. Då ingår också att han får jobba på akutmottagningen.
– I början som AT-läkare är man alltid nervös. Det kommer helt främmande människor som du inte vet hur sjuka de är och man är alltid rädd att missa den där sällsynta farliga sjukdomen. Men utöver en lång utbildning har vi även simulatorövningar och ska kunna handlägga en livshotande patient själv tills en äldre kollega kommer. Det svåra är patienter som varken är sjuka eller friska. Som mår dåligt men alla värden är normala, eller tvärtom. Men då har vi alltid en mellanjour eller bakjour vi kan prata med.
Han har också känt sig väl bemött av patienterna. Som han säger, det kan bero på hur man själv bemöter dem.
– Är de svårt sjuka är det bara att jobba på, då hinner man inte så mycket mer. Nattetid är vi två läkare på akuten, en mellanjour och en AT, men det finns även alltid andra specialiteter man kan rådfråga och en bakjour man kan kontakta..
Själv blev han läkare för att han vill jobba med människor och gillar biologi.
– Framöver kan jag tänka mig att bli barnläkare. Då kan man även jobba på en vårdcentral. Men utbildar man sig bara för att jobba på en vårdcentral, då riskerar man att bli fast där. Det är så jag tänker.
