Christer Nylander: Vem trodde att Rick Astleys låtar skulle få nytt liv?
Är du med på vimmelbilderna från Grand på 00-talet? Jag var helt säker på att jag inte skulle vara med, ändå kunde jag inte låta bli att titta. Att sitta inne med bilder som lockar människors nyfikenhet och göder vår nostalgi är en guldgruva. Lokaltidningarna har massor av sådant guld i sina arkiv. Det kan vara foton på gamla lokala idrottshjältar, konserter som drog massor till Åhusparken eller en legendarisk korvkiosk i Hässleholm.
I min telefon får jag ständigt upp gamla foton från förr. Tillsammans med en slumpmässig melodi spelas en film upp om ”Sommaren 2018”, ”Resor Hässleholm – Stockholm”, ”Djur som vänner” och liknande. Likadant är det i sociala medier. Jag får förslag om att gå med i grupper som samlas kring ”Gamla vykort från Skåne”, ”Minns du godiset”, ”Känner du igen gamla TV-kändisar?”
Det är inte bara på nätet nostalgin frodas. Hur många rockband finns det som turnerar runt med låtar som var populära för 30-40 år sedan? I reklamen ser vi hur gamla produkter återlanseras, med gammal musik i bakgrunden. Vem trodde att Rick Astleys låtar skulle få nytt liv?
Varför är det så? Det enkla svaret är kanske att det är kul. Ett annat svar att de som var unga förr nu är en köpstark målgrupp, vars barn inte behöver passning när föräldrarna går på Sweden Rock eller Time to Rock.
Nostalgi skapar också gemenskap. Den som kommer ny till en familj, till exempel genom att man blir ihop med någon, kommer att få höra mängder av berättelser från förr. Först kommer de gulliga/pinsamma berättelserna om hur den nya pojkvännen/flickvännen var som barn. Sedan kommer minnen från semesterresor, gamla fastrar som gjort bort sig, hjältesagor från när mamma stoppade en pågående olycka eller liknande. Inte så sällan hjälps hela familjen åt i berättandet. Man fyller i detaljer, rättar något och bråkar om vem som egentligen gjorde vad.
Det där kan vara både trevligt och mördande tråkigt. Men berättandet har betydelse. Det håller samman familjen. Och det är genom att få ta del av dessa historier som man socialiseras in i gemenskapen.
Men det kan också vara exkluderande. Särskilt om de som berättar blir alltför upphetsade av sina minnen och glömmer att det finns en ny person i sammanhanget. Ju tätare familjen är i sina berättelser, desto svårare kan det vara för den nye att ta sig in och känna sig välkommen.
Det samma gäller kompisgäng. Ett av de vanligaste samtalsämnena på fester är vad som hände på förra partyt. Den som inte var med då kan naturligtvis tycka att det ämnet är lite tråkigt, för att inte säga exkluderande. För några kan just exkluderandet vara medvetet.
För den som kommer ny till en ort kan det vara givande att ta del av vilka restauranger som fanns förr och vilka nattklubbar som var trendiga. Titta på gamla foton på Lilla torg när det ännu fanns busstrafik och bilar där. Det kan bidra till inkludering att veta något om hur det var förr.
Detsamma gäller den som kommer till ett nytt land. Att som ny få lära sig mer om Sveriges historia och kultur kan vara väldigt givande. Det kan stärka integrationen, men precis som i familjer och kompisgäng, kan gamla berättelser också användas för att exkludera. Det finns tyvärr de som vill använda nostalgi för att hålla andra utanför. Det skapar problem för alla andra.
Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.
