I DN, söndagen den 31 oktober, fanns att läsa en artikel om så kallad lövblåsare.

Artikelförfattaren (Sverker Lenas) benämner den som ”ett närmast ikoniskt exempel på den mest onödiga grunkan för fossil energianvändning man kan tänka sig”. De släpper dessutom ifrån sig hälsovådliga avgaser och hörselskadande lågfrekventa ljud på 80-85 decibel.

Den skrivningen sätter ord på tankar, som jag av och till har haft om kommunala – och för all del också privata – motordrivna maskiner band annat för ”renblåsning” av gemensamma stadsytor av typ trottoarer, rännstenar, gränsområden mellan asfalt och grönområden med mera.

I förlängningen av den tidningsartikeln dyker också funderingar upp om elektrifiering av övriga hittills fossildrivna arbetsmaskiner som till exempel bulldozers och andra bullriga och dammande fordon. Buller och damm borde milt sagt betraktas som förargelseväckande beteende och nedsmutsning av luft i det offentliga rummet, och lagföras/bestraffas därefter.

Ansvariga utövare av bland annat sådana arbeten kan och bör bidra till en renare miljö genom att byta ut sin fossildrivna maskinpark mot en eldriven sådan.

Regeringen har tyckt, att det är viktigt att ge bidrag till behövande företag och kommuner som ersättning för ökade kostnader i samband med pandemin.

Minst lika viktigt för staten bör vara att bidra till att underlätta för samhället/samhällena att snabbt och beslutsamt kunna ställa om till fossilfria verksamheter.

Därefter kan man gå vidare till att elektrifiera lokaltrafiken. Kanske uppfinna ett sätt att skapa el utifrån Kristianstads gastillverkning …

Det finns ju hur mycket som helst man kan och måste göra för att uppnå de uppsatta miljömålen. Var och en på sitt sätt. En omvälvande process. I stort och smått …

Farmor med klimatångest