Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Låt fler barn som Murhaf få stanna
Pojken med majblommorna, Murhaf Hamid i Glimåkra, har blivit rikskändis och lyckats sälja för miljoner. Men det den lille pojken vill ha mest av allt går inte att ordna just nu. För Murhaf och hans familj lever i ett slags byråkratiskt limbo. De har fått tre avslag på asylansökan, men kan inte utvisas till hemlandet Etiopien. Familjen saknar giltiga identitetshandlingar.
Murhaf hade velat köpa uppehållstillstånd och få sina fyra sista siffror för att kunna skaffa Swish och bankkort som sina jämnåriga kompisar – men det går ju inte. Han är ett barn som vuxit upp i Sverige utan fast mark under fötterna och som inte vill något hellre än att få stanna.
Att många politiker har gett Murhaf sitt stöd är bra – men har ändå lett till kritik. Det kommer begripliga anklagelser om hyckleri mot de politiker som förvisso står upp mot rasismen Murhaf utsatts för men som samtidigt förordar en så stram migrationspolitik.
”Oanständighet är faktiskt värre än hyckleri.”
Kolumnisten Irena Požar skriver i Aftonbladet (25/4) om hur "ett snabbt klick i en webshop kan få en att känna sig som en antirasistisk hjälte" samtidigt som många driver en politik som gör situationen svårare för asylsökande och papperslösa. Hon har en poäng, även om det tar emot att skälla på politiker för att de tar ton mot rasism. Någonstans går en anständighetens gräns, och även om det skaver att debatten är extremt likriktad, är politiker som för en tuff migrationspolitik men tar avstånd från rasism att föredra. För oanständighet är faktiskt värre än hyckleri.
I Dagens Nyheter går det att läsa om en annan pojke, sjuttonårige Zarif, som ska utvisas till Bangladesh efter elva år i Sverige. Pojken, som kom till Sverige som femåring, har haft en barndom som präglats av oro över att inte få stanna. Bangladesh är inte ens det land där han föddes, eftersom familjen flyttade till Saudiararabien på grund av politisk förföljelse. Zarifs två yngre syskon är födda i Sverige, och alla tre har gemensamt att de inte minns någon annan tillvaro än den svenska. Ändå ska de utvisas.
Att Sverige behandlar barn på det här sättet skaver. Det är det nog många som anser, även om appeller för medmänsklighet de senaste åren har vägt lätt i migrationsdebatten. Enskilda ömmande fall är visserligen svårt att basera politiken på – i alla tänkbara system förutom i princip fri invandring kommer svåra gränsfall att uppstå. Men en stramare politik innebär såklart att de ömmande fallen blir långt många fler.
Svenskt flyktingmottagande och integration behöver förbättras, men tyvärr har förslagen tippat över till att bara handla om kontroll och stängda gränser. Vi behöver också prata om de många barn som växer upp i Sverige med en osäker framtid här. I politiken saknas röster som står upp för dem. Liberalerna borde föra flyktingbarnens talan.
