Jenny Sonesson: Det är inte ditt fel om du har ångest
Ångestsjukdomar är bland de vanligaste psykiatriska tillstånden i Sverige. Redan 1916 beskrev poeten Pär Lagerkvist ångest som strupens sår och hjärtats skri i världen. Vi har alla upplevt ångest, men att leva med ständig oro, outhärdliga panikattacker, skrämmande fobier eller posttraumatiskt stressyndrom är något helt annat.
Risken för att någon gång i livet drabbas av ett ångestsyndrom uppskattas vara över 30 procent för kvinnor och 20 procent för män. Men för den som dragit nitlotten känns det ofta som att man är ensam. De skamkänslor som fortfarande råder kring psykisk ohälsa gör att sjuka för en kamp i det tysta. Lidandet är stort. I värsta fall kan det leda till suicid.
Därför är det viktigt att Folkhälsomyndigheten nyligen satte ner foten. Myndigheten slår fast att kunskapen om ångestsyndrom måste öka, både hos allmänheten och bland professionella, för att undvika stigmatisering. Hittills har det inte existerat så mycket kunskap om befolkningens attityder till personer med ångestsyndrom då forskningen fokuserat på andra psykiatriska tillstånd. Men nu finns både svenska och internationella studier.
Dessa visar att var tredje person i Sverige lever i villfarelsen att ångest är orsakad av den sjuke själv. Resultaten från 18 internationella studier avslöjar att negativa attityder till ångestdrabbade är vanligt. Särskilt förekommande är tron att ångestsyndrom är en personlig egenskap och att problemen inte är på riktigt utan kan övervinnas genom att ta sig samman. Myterna kan få farliga konsekvenser och ökar pressen på den som är sjuk. Följden kan bli att lidande inte söker hjälp i tid fast det finns fungerande behandling, via terapi och läkemedel.
Lika lite som man kan bestämma sig för att sluta ha migrän eller eksem, kan den ångestsjuke ”rycka upp sig”. För oss som inte är drabbade kan det vara svårt att förstå hur dränerande och funktionsnedsättande det kan vara att leva med ångest. Sjukdomen kastar en mörk skugga över vardagslivet och anhöriga. Drömmar kan gå i kras. ”Jag tänker att min ångest är som en väska, en obekväm väska som jag måste släpa med mig och önskar att jag kunde låsa in i ett skåp någonstans så att jag kunde vandra fritt på stan”, skriver finlandssvenska Sofia Torvalds i boken Ångestgudinnan, utgiven 2020, som är en dagbok under ett år om hennes sjukdom.
”Lika lite som man kan bestämma sig för att sluta ha migrän eller eksem, kan den ångestsjuke ”rycka upp sig”.”
Ångest är en del av kroppens larmsystem som aktiveras när något upplevs som farligt, för att vi ska göra oss redo för att fly, slåss eller ”spela död”. I vår tid när vi dygnet runt matas med våld, krig och katastrofer via våra mobiltelefoner finns det många anledningar till att alarmsystemen triggas.
Evolutionärt har det funnits vinster med att vissa individer är särskilt känsliga. De har spejat, undvikit faror och kunnat varna flocken. Vi är därför alla barn till ”de rädda” och ska vara tacksamma för deras högkänslighet, som inneburit att vår art överlevt. Myterna om ångestsyndrom måste upphöra. Psykiska sjukdomar är lika verkliga som fysiska.
Jenny Sonesson är liberal skribent och socionom. Detta är en gästkrönika på ledarsidan.
