De hade ägnat kvällen åt att prova klänningar till bröllopet. Benjamin Azemis mamma Fevzije och dottern Albina, 22 år, var båda glada över att bokningen av festlokalen äntligen var klar och att de nu kunde börja tänka på vad de skulle ha på sig. Benjamins bröllop skulle hållas i augusti i föräldrarnas hemland Kosovo, där hans framtida fru också bodde.

Det var en vanlig kväll måndagen den 27 januari i år. Yngste sonen hade feber och sov i sin säng på ovanvåningen och Benjamin själv var ute. Strax efter klockan 22.30 knackade det på dörren. Två av Benjamins vänner berättade stressat att Benjamin blivit skjuten. Fevzije fick på sig sin jacka och följde med dem till Centralsjukhuset medan Albina och resten av familjen kom efter. Beskedet på intensivvårdsavdelningen kommer de aldrig att glömma.

– Efter 40 minuter kom en läkare och sa till oss att han inte kommer klara operationen, berättar mamman.

Några timmar senare avled Benjamin Azemi av sina skador.

I familjens hem i Kristianstad är det ljust och hemtrevligt. På väggen ovanför tv:n i vardagsrummet hänger ett inramat fotografi av Benjamin och på köksbordet står en stor torkad blombukett kvar i en vas. Det har gått snart ett halvår sedan mordet på familjens äldste son och sorgen verkar finnas överallt.

– Jag vet inte varför de har skjutit min son. Han hade inte problem med någon, han var snäll, duktig och jobbade som ordningsvakt. Det är inte bara för att jag är hans mamma som jag säger det. Alla tyckte om honom, säger Fevzije och sätter sig tungt i soffan.

Hon sover dåligt om nätterna och har mörka skuggor under ögonen. Fevzije och hennes man Remzi kom till Sverige 1996, då var Benjamin knappt ett år gammal. I Sverige fick familjen tre barn till. Första tiden bodde de i Malmö, som de tyckte var en alltför segregerad stad. Istället flyttade familjen till Kristianstad.

Dottern Albina, som tidigare pluggade folkhälsovetenskap på högskolan, har inte orkat gå tillbaka efter mordet på brodern.

– Jag har valt att hoppa av, det är svårt att tänka sig livet utan Benjamin, säger hon.

Det var på Gamla Långebrogatan som skjutningen ägde rum. Benjamin Azemi satt i en bil med flera gamla bekanta från barndomsåren på Vilan när en moped körde upp bredvid dem. Mopeden har av allt att döma rundat bilen och kört upp på trottoaren. Gärningsmannen ska sedan på väldigt nära håll ha avlossat flera skott som krossade rutan vid det främre passagerarsätet, där Benjamin satt. Benjamin träffades värst, men även mannen som satt bredvid honom på förarplats fick skottskador.

Benjamin kördes till Centralsjukhuset där ett stort antal ungdomar snart samlades utanför akutmottagningen. Polisen var snabbt på plats både där och vid brottsplatsen på Långebro där ett stort område spärrades av. Mannen med lindriga skottskador klarade sig bra. Benjamin Azemi miste livet.

Polisen har i efterhand sagt att Benjamin troligen sköts av misstag. Åtminstone fanns det av allt att döma ytterligare en person som mördaren eller mördarna var ute efter den där kvällen.

För familjen har tiden sedan mordet mest liknat en lång mardröm. De beskriver Benjamin som en flitig, duktig och social person. Han hade jobbat som ordningsvakt i tre år och trivdes med sitt jobb, men han hade också andra framtidsplaner. Han hade nyligen köpt en lägenhet som han höll på att renovera inför det stundande bröllopet och hade planer på att så småningom börja läsa ekonomi.

– Han skulle gifta sig, ville bilda familj och plugga vidare. Han var duktig på matte och ville bli ekonom, berättar Albina.

Familjen säger att han var en person som var lätt att tycka om och hade många vänner.

– Det räckte att man träffade honom en gång för att man skulle gilla honom, säger Albina.

Frustrationen är stor.

– Benjamin jobbade och var en vanlig medborgare. Man blir besviken på samhället, att min storebror som är oskyldig har behövt bli mördad. För oss som familj har det knäckt oss helt. Jag kommer aldrig att få min storebror tillbaka, säger Albina.

Hennes mamma Fevzije har svårt att hålla tårarna borta. Att ingen ännu gripits misstänkt för mordet plågar henne dag och natt.

– Jag hoppas att polisen ska göra sitt bästa och fånga de kriminella. Så länge mördaren är på fri fot kommer han kunna skjuta igen. Har man skjutit en gång kan man göra det igen, säger hon.

Besvikelsen över samhällsutvecklingen som familjen tyckt sig se i Sverige de senaste åren är enorm. Hur kan det finnas så många vapen i omlopp, undrar Fevzije.

– Jag kan knappt tro att jag bor i ett demokratiskt land. De kriminella ska kriga mot varandra, inte ta oskyldiga liv som Benjamins. Jag kommer aldrig att förlåta den som mördade honom, aldrig, säger hon.

För att orka ta sig vidare har Fevzije tänkt starta en välgörenhetsorganisation i sonens namn. Benjamin, som själv vuxit upp på Vilan, hade innan sin död påbörjat ett projekt för att hjälpa personer i utsatta områden. Han skulle undervisa i musik för att ungdomar skulle ha annat att göra än att vara ute hela dagarna, och hade precis fått nycklarna till Studiefrämjandets lokal.

– Han ville samla ungdomar så att de inte skulle hamna fel i livet, berättar mamman.

Nu tänker hon själv försöka att på något sätt föra sonens idé vidare, för att inte andra föräldrar ska hamna i hennes sits. Med en son som mördats i vad polisen alltså tror är en felskjutning.

– Imorgon kan det vara en annan mamma som känner som jag gör i dag.