Jenny Sonesson: Offer för incest måste få terapi
Maria Lundberg växte upp med en alkoholiserad mamma och en våldsam pappa. När hon fyllde tio år inleddes en nästan sju år lång mardröm under vilken fadern utsatte henne för sexuella övergrepp. I hennes nyligen utkomna bok ”Du ska inte bära skammen för det som hänt” beskrivs helvetet: ”Det finns inte en enda plats i vårt gula hus där jag inte har varit utsatt för ett övergrepp. Inte ett rum, inte en enda fri yta. Jag växer upp i ett hem av otrygghet”.
I vuxen ålder har Maria läkt såren genom psykoterapi och arbetar idag som universitetsadjunkt i socialt arbete. Tack vare terapin betraktar hon sig som fri från skammen.
Tyvärr är det långt ifrån alla som överlevt sexuellt våld i barndomen som erbjuds den traumaanpassade specialistvård de behöver. De vuxna överlevarna lider i princip alltid av komplex PTSD, en ovanligt svår form av posttraumatiskt stressyndrom. Hermine Holm, generalsekreterare för Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen, Rise, vittnar om att det saknas en tydlig struktur för hur vården ska hantera patientgruppen (SVT 19/3).
”Det borde vara självklart att alla överlevare får hjälp att lägga skammen där den hör hemma – hos förövarna.”
I dag finns det endast en forskningsinriktad specialistklinik i landet som behandlar psykologiska skador efter sexualbrott i ett icke-akut skede. Kliniken heter Wonsa, som är en förkortning för World of no sexual abuse. Den finns i Stockholm och tar emot patienter från hela Sverige. Vuxna kvinnor som utsatts för incest i barndomen är den vanligaste patient. Hundratals utsatta står i kö. Det är ofta många års väntetid för behandlingsstart, vilket skapar ytterligare lidande.
En tredjedel av klinikens patienter har tidigare gjort självmordsförsök och 80 procent upplever att de har uttömt alla andra möjligheter till vård innan de söker sig till Wonsa. Genomsnittspatienterna har då hunnit få sex diagnoser utan bot trots upprepade kontakter med primärvård och psykiatri. De vanligaste diagnoserna är ångest, PTSD, depression, kronisk smärta, utmattningssyndrom och sömnstörningar.
Att inte erbjuda dessa patienter terapi som läker de grundläggande såren är ekonomiskt vansinne. Vi vet att barndomstrauman medför livslånga negativa fysiska och psykiska hälsoeffekter i form av bland annat depression, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Övergreppen ökar risken för destruktiva beteendemönster som ätstörningar, missbruk och självmordsförsök. Det här visar ACE-forskning (Adverse Childhood Experiences) som inleddes i USA på 1990-talet och fokuserar på samband mellan uppväxttrauma och hälsobesvär i vuxen ålder.
På Wonsas hemsida finns ett upprop att skriva under som kräver att offer för sexuellt våld måste erbjudas specialiserad vård. I uppropet ställer kliniken den högst relevanta frågan varför det inte finns nationell och regional samordning för denna patientgrupp och jämför med andra sjukdomar som har riktlinjer och vårdplaner. Det borde vara självklart att alla överlevare får hjälp att lägga skammen där den hör hemma – hos förövarna.
Jenny Sonesson är liberal skribent och socionom. Detta är en gästkrönika på ledarsidan.
