Sofia Nerbrand: För Sverige – i tiden: Inför republik
Kung Carl XVI Gustaf blev Sveriges regent och statschef när hans farfar avled i Helsingborg lördagen den 15 september 1973. Därför firar vi i dag hans 50 år på tronen med en extra flaggdag och andra festligheter.
Kungen är i sanning värd ett stort tack för sina insatser och uppoffringar.
För stackars man. Så privilegierad och ändå så ofri.
Den som har sett den briljanta brittiska Netflix-serien ”The Crown” om drottning Elizabeth II har fått klart för sig vad det innebär att i varje stund stå inför det fiktiva valet: Mitt liv och familj – eller plikten för nationen? Fiktivt, därför att en monark förväntas att alltid välja plikten.
Det kan anses nobelt, men har fått förödande konsekvenser för monarkens nära och kära. Såsom prins Bertil och sedermera prinsessan Lilian som inte fick gifta sig förrän efter 33 år tillsammans. De kunde inte leva normalt och skaffa barn därför att prins Bertil var tvungen att vara en reserv till tronen ända tills kung Carl Gustaf gift sig.
Att ämbetet kommer med ett stort ok framgår också tydligt i SVT:s ”Kungen och jag” och TV4:s ”Tronen”. I dessa dokumentärer berättar kungen hur ensamt det är på toppen och att man aldrig talade om att hans far omkom i en flygolycka när han var ett spädbarn. Att ärva tronen och uttolka ämbetet efter sin farfar var inte heller enkelt. Han hade helst velat bli lokförare och sluppit hålla tal och bli fotograferad hela tiden.
Och val och val – en kronprins eller kronprinsessa fostras till att bli kung eller drottning sedan barnsben. Man kan förvisso abdikera, men det är inte lätt. Historien, traditionerna, förväntningarna och konsekvenserna för nästa person i tronföljden.
”Sveriges rikes statschef borde självfallet väljas av folket.”
Drottning Elizabeths far, kung Georg VI av Storbritannien, blev ofrivilligt regent när hans storebror Edvard VIII klev av tronen 1936 för att gifta sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson.
Och tänk på drottning Elizabeth som inte gav sin syster Margaret lov att gifta sig med sin kärlek, Peter Townsend, därför att han var skild. Eller det olycksaliga äktenskapet mellan nuvarande kung Charles och prinsessan Diana, som råkade vara en ung flicka med rätt börd.
Tack och lov gav kung Carl Gustaf till slut sitt tillstånd till prins Bertil och prinsessan Lilian att gifta sig – och kronprinsessan Victoria fick sin Daniel av folket (efter åtta är tillsammans).
Varför har monarken ens denna makt? Jo därför att ämbetet ärvs. Vem som ges möjligheten att avla en tronföljare är centralt. Vem Victoria skaffar barn med är även en angelägenhet för regeringen som godkände hennes val av gemål. En medlem av kungahuset måste också vara av evangelisk-luthersk tro, annars är rätten till tronen förverkad enligt successionsordningen.
Detta är absurt. Hade det inte varit för historia och pompa och ståt hade monarkin framstått precis så otidsenlig och olämplig som den är.
Sveriges rikes statschef borde självfallet väljas av folket.
Nå, invänder en del: Kungen har ju ingen formell makt. Han är en symbol, ett smycke, en enande figur. Men det är inte riktigt sant. Kung Carl Gustaf har en mycket stor informell makt. Han behövde till exempel bara andas om att han inte var säker på att delta i prisceremonin så ändrade sig Nobelstiftelsen om att bjuda in ambassadörerna från Ryssland, Belarus och Iran.
Ett par andra argument för monarkin är att kungahuset representerar Sverige väl och att kungligheterna är folkkära. Åja, presidenterna Emmanuel Macron och Sauli Niinistö är inte så pjåkiga. Och de är valda på grund av sina meriter och för att de sökte uppdraget av egen fri vilja. De sitter inte heller på livstid, vilket brukar anses vara en fördel i alla andra sammanhang.
Och skulle den populära kronprinsessan Victoria ställa upp som kandidat till att bli statschef skulle hon ha goda möjligheter att vinna folkets röst.
