Fredrik Segerfeldt: Fredrik Segerfeldt: Fransmännen längtar efter auktoritet
När fransmännen i april går till val för att utse landets president står de inför ett nytt politiskt landskap. Vänstern är så svag och splittrad att den är irrelevant. Istället är det mellan mitten, högern och extremhögern striden står.
Längst till höger återfinns Éric Zemmour, en journalist, författare och berömd tv-personlighet som gick in i politiken först i fjol. Hans främsta budskap cirklar kring konspirationsteorin om att det finns en elit som driver på för att byta ut den franska befolkningen mot en muslimsk sådan, främst från Nordafrika. Zemmour har flera gånger fällts i domstol för hets mot folkgrupp.
Till vänster om honom står Marine Le Pen, ledare för Nationell samling. Hon har gjort om sin pappa Jean-Maries Nationella front, tonat ned extremismen och rört sig mot mitten. Det är inte bara puts på ytan, utan rörelsen har förändrats i sak, med ny syn på sådant som EU och euron. Men det är fortfarande invandringen som är den främsta prioriteringen.
Sedan kommer Valérie Pécresse som är den traditionella högerns kandidat. Hon är egentligen en mittenorienterad och liberal högerpolitiker, men för att hålla ihop partiet och väljarkoalitionen är hon tvungen att bedriva en kampanj med auktoritära och identitära inslag.
Dessa tre ligger enligt de allra senaste opinionsmätningarna på runt 15 procent var, med ett svagt övertag för Le Pen. Det innebär att extremhögern numera samlar närmare en tredjedel av de franska väljarna. Frankrike är ett land som längtar efter auktoritet.
”Som nordeuropeisk liberal är det svårt att landa i något annat än att det bästa för Frankrike är fem år till med Macron.”
Den kandidat som leder i alla undersökningar har ännu inte meddelat att han ställer upp. Det är den sittande presidenten Emmanuel Macron och han är upptagen med att styra landet och hantera internationella konflikter som Ukraina och Mali. Det är dock numera få som tvivlar på att Macron vill leda Frankrike i en femårsperiod till. Senast den 4 mars måste han lämna besked.
Trots sin bakgrund i Socialistpartiet får Macron betraktas som socialliberal. Exempelvis är han en stark EU-vän och han tror på företagsamhetens förmåga att skapa jobb och välstånd. Macron har försökt få i gång den franska ekonomin, reformera arbetsmarknaden, trimma välfärdssystemen och göra landet bättre på att hantera globaliseringen.
Resultaten är ganska goda: tillväxten är hög, Frankrike tar emot mest utländska direktinvesteringar av alla EU-länder, landet börjar komma ifatt Nordeuropa när det gäller startups och arbetslösheten är den lägsta på 14 år. Å andra sidan har krisen med de gula västarna och Covid-19 gjort att Macron inte mäktat med att förändra pensionssystemet. Vidare är statsskulden är numera långt över 100 procent av BNP. Så det finns mer att göra.
Som nordeuropeisk liberal är det svårt att landa i något annat än att det bästa för Frankrike är fem år till med Macron. Han har rört sig högerut under mandatperioden, men håller sig till skillnad från högern oftast inom ramen för det rimliga när det gäller frågor som identitetspolitik, islam och lag och ordning. Och han har samtidigt kraft att genomföra de reformer som Frankrike behöver för att bli bekväma i en öppen, dynamisk ekonomisk värld. De allra flesta alternativen är dessutom ganska osmakliga.
Fredrik Segerfeldt är författare till boken ”Frankrike – en hatkärlekshistoria”, samt bloggare på franskpolitik.se.
