Mr KBK har inte arrangerat sin sista boxningsgala

Terry Laitala växte upp i Finland, närmare bestämt i Karleby – en ort förknippad med den finske boxaren och nationalidolen Olli Mäki.

En boxare som på sätt och vis har kommit att prägla Terry Laitalas liv.

– Min pappa var journalist och det hände att jag följde med honom på uppdrag, och då bland annat boxning. Mäki var stor i Finland, gigantisk i Karleby.

Terry höll på med flera idrotter när han växte upp – men också rysk folkdans.

– Jag blev faktiskt antagen, men då sa min boxningstränare ”att skulle jag hålla på med det så fick jag sluta med boxning.”

Och?

– Nä, då lämnade jag folkdansen.

Han gick sin första match som 14-åring och 19 år gammal blev han finsk mästare.

– Jag tränade hårt och hade väl viss talang.

1971 åkte han, och fästmön (Marjut), till Sverige och Traryd för att hälsa på släktingar. Ett besök över några dagar.

Det var planen, men Terry och Marjut är kvar ännu.

– Så blev det. Vi åkte aldrig hem. När vi väl kom till Traryd fick jag jobb på sågverket på orten och vi bestämde oss för att stanna.

Terry gick med i boxningsklubben BK Primo i Osby – men det var först när han kom till Kristianstad 1975 som karriären tog fart på allvar.

– Vi flyttade in i en lägenhet på Näsby (Ingelstadsgatan) och stortrivdes från dag 1. Både jag och Marjut tycker att Kristianstad är en fantastiskt vacker stad.

Paret bor sedan många år i Viby – även om Marjut säkert skulle påstå att Terry haft källaren i Idrottshallen som sitt andra hem.

Terry Laitala blev svensk mästare 1976, -77 och -80.

– Vi var flera boxare i klubben som satsade hårt på den tiden, säger Terry, och nämner personer som Bosse Ljung och Paul Nyman.

Som aktiv fick han aldrig uppleva ett OS, men det var nära 1980.

– Jag stod väl på toppen av min karriär och besegrade bland annat finländaren Jari-Pekka Heikkinen i semifinalen i nordiska mästerskapen i Danmark. Tyvärr murade han igen mitt öga så jag kunde inte göra mig själv rättvisa i finalen mot dansken Kjeld Jensen. Hade jag vunnit den matchen så hade jag förmodligen fått åka till Moskva.

Flera av hans före detta landslagskompisar har sviter efter åren i ringen. Shadrach Odhiambo lider till exempel av svår Alzheimers.

Men Terry har klarat sig.

– Njae, det låter jag andra bedöma. Skämt å sido...jag mår bra.

Vikten ligger runt 60 kilo – eller om ni så vill sex kilo över den matchvikt han skulle klara under den aktiva karriären.

– Vågen var ofta vår värsta motståndare. Många gånger var det två-tre kilo som skulle bort inom loppet av ett par dagar.

Hur lyckades man med det?

– Bastu – och fasta, men det är inget jag saknar.

Terry la ner den aktiva karriären 1980 – ett år när han stod på toppen av sin karriär.

– Jag hade boxats i 17 år och kände mig färdig. Dessutom hade jag lovat frugan (Marjut) att jag skulle sluta.

Slutade gjorde han. Som aktiv. Men boxningen har han aldrig släppt. Dagen efter blev han tränare i Kristianstads BK. En klubb han varit trogen – och en klubb som i allra högsta grad förknippas med just Terry Laitala.

Han är ordförande, tränare, ledare, vaktmästare, arrangör...och psykolog. Och allt gör han utan en krona i ersättning.

– Klubben har aldrig betalt ut en spänn i ersättningar, men det har jag inga problem med.

En av många ideella idrottsledare som bär den svenska idrottsrörelsen på sina axlar. Idrottsledare som sällan, eller aldrig, får den uppmärksamhet eller uppskattning de förtjänar. Men Terry Laitala har åtminstone fått priset Årets Idrottsledare i Kristianstad 1983.

Ett ögonblick han aldrig glömmer.

– Mina klubbkamrater lurade ner mig i hallen och så var Kristianstadsbladet där för att uppvakta mig och göra reportage. Ett stort ögonblick.

Så stort att Terry i ren eufori körde in i garaget i Viby med takboxen på taket.

– Det blev en jäkla smäll, men garaget klarade sig, säger Terry, och skrattar.

2025 fyller Kristianstad BK 100 år. Terry Laitala utlovar fest.

– Jag hoppas kunna arrangera en större gala, med flera boxare från klubben. Just nu har vi ett gäng lovande boxare.

Terry Laitala är mannen bakom många boxningsgalor i Kristianstad.

Vissa gick inför utsålda hus.

Andra floppade.

– Jag har många härliga minnen, säger Terry, och ler.

Välj ett?

– Jag minns när vi arrangerade på Södra Kasern. Vi hade gjort upp med Janne ”Loffe” Carlsson att han skulle vara speaker men när han inte hade dykt upp en kvart innan vi skulle dra igång så blev jag och Staffan (Johansson) oroliga. Jag ringde, och ”Loffe” svarade. Då visade det sig att han stod och grillade och hade tagit en stänkare.

Hur löste ni det?

– Vi satte honom i en taxi och han kom till Södra Kasern lagom till att vi skulle dra igång. Fråga mig inte hur det gick till men han skötte uppgiften galant.

Hur var det då med filmkarriären – och drömmen om Hollywood? Jodå, Terry Laitala hade en roll i den finska filmen om boxaren Olli Mäki – ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv”. Filmen bygger på VM-titelfajten i Helsingfors 1962 mellan utmanaren Olli Mäki och världsmästaren Davey Moore från USA.

Terry Laitala spelar Davey Moores tränare. En film som prisades på filmfestivalen i Cannes – men Laitala lär inte få någon Oscar för sin insats.

– Säg inte det? Skämt å sido, det var fantastiskt roligt, ett minne för livet.

Och en film som på något sätt slöt ringen för Terry Laitala.

– Så kan man se det. Vi var båda boxare från Karleby. Och det var ju där allt började.