”Vi fick stötta och ta hand om varandra” när hel våning blev covidavdelning

På urologen på plan sex tittar hon runt bland sina kollegor när de bjuds på snittar och alkoholfritt bubbel. Liksom övrig vårdpersonal har de slitit hårt under coronapandemin, men de kan känna sig stolta. Något som deras enhetschef Bukurije Citaku förklarar flera gånger i ett kort tal.

– Det har varit tufft, men ni har klarat det på ett fantastiskt sätt. Ni har fått vårda en helt annan typ av patienter, fått lära er helt nytt, men ni har blivit experter även på att ta hand om covid-patienter, berömmer Bukurije Citaku.

Hon får medhåll av sjukhuschefen Johan Cosmo:

– Vi hade aldrig klarat pandemin om inte ni ställt upp så som ni har gjort. Jag känner en enorm stolthet över vad vi har åstadkommit. Och från anhöriga och patienter vet jag att de anser att de fått en väldigt god vård. Tusen tack, säger han.

Emelie Eriksson var nyutexaminerad när hon började som sjuksköterska där i fjol somras. Och det var inte länge hon och de andra nya fick jobba med det de tänkt sig, på urologen. Under andra vågen blev det så många covidpatienter att CSK fick aktivera sina olika planer och hitta fler platser att vårda patienterna.

Det blev omsider stort sett hela plan sex som i höstas och vintras förvandlades till en covid-avdelning.

– Vi har kirurgi där, och det var många sådana operationer som sköts upp. Då ville vi ha alla covidpatienter på ett ställe, för att undvika smittspridning, säger Cosmo.

Emelie och hennes kollegor fick raskt ställa om. Från vård till ett akut läge.

– Men vi har fått mycket och bra utbildning, så vi har aldrig känt oss oroliga eller att vi inte räcker till, säger specialistsjuksköterskan Anna-Karin Niazi.

– Men visst hade vi många frågor i början, säger sjuksköterskan Emma Lundgren, som också började där i fjol.

– Men man har alltid kunnat fråga, aldrig känt sig dum. Det var ju nytt även för de mer erfarna, säger Emelie Eriksson.

– Det var en stor omställning. Samtidigt intressant, för det var en helt annan hantering av patienterna, säger undersköterskan My Molin.

– Och skyddsutrustningen. Den vande man sig aldrig riktigt vid. Det var alla kläder som skulle av och på hela tiden, och som vi skulle jobba i, fortsätter hon.

Förändringen bestod även i att patienterna nu emellanåt var dödssjuka. Även om flertalet tillfrisknade, kunde inte alla räddas.

– Vissa har legat inne länge, och de har berört mer än andra. Vi har fått stötta varandra i personalen, säger My Molin.

Hur gör ni för att stötta varandra?

– Vi har pratat mycket, frågat mycket, talat om känslor. Vi har också haft samtal här med präst och kuratorer, säger Anna-Karin Niazi.

– Sedan tittar vi efter hur vi mår. Man har inte varit rädd för att fråga om det, eller för svaren, säger Emelie Eriksson.

Vad har mer varit jobbigt?

– Att det ändå funnits en oro för att bli smittad, trots alla skyddsåtgärder. Det är ändå en risk man utsatt sig för, och man har varit rädd för att föra med sig smittan så den ska drabba andra i familjen och vänner, säger Anna-Karin Niazi.