Våra lokala politiker behöver bli mer som Oprah Winfrey
Med 243 dagar till valet är det fortfarande alldeles för tidigt att dra slutsatser om vad väljarna tänker rösta på den 9 september – än kan allt hända – men opinionsundersökningar kan naturligtvis ändå vara av intresse för enskilda partier som eventuellt behöver lägga om strategier eller lägga på ett kol.
I stort kan man säga att det som återspeglas i tidningens färska mätning följer den nationella utvecklingen. Kristianstadsborna tycks rösta mer utifrån vad som händer i Stockholm än vad som pågår i Kristianstad.
Att Kristdemokraterna inte lyckas locka fler med sitt budskap har nog mer med Ebba Busch Thor att göra än huruvida gemene man gillar Christina Borglund eller ej. KD har länge varit ett 3-procentsparti som bara stiger lagom till val och förändringarna är marginella; partiet kommer att få förlita sig på stödröster som man gjort många gånger förut. Inte heller kan man hävda att det är Peter Johansson som är orsaken till Moderaternas uppgång. Sedan Anna Kinberg Batra lämnade och Ulf Kristerssons tillträdde har partiet stigit rejält i opinionsundersökningarna; det vore märkligt om inte det fick effekter även i Kristianstad. Samma sak kan sägas om Centern, där Annie Lööfs framgångar – inte Lena Holsts arbete – troligtvis ligger bakom ökningen. Sverigedemokraternas ökning är också väntad och återspeglas nationellt. Att Niclas Nilsson vill bygga skyskrapor eller sponsra motorsport med skattebetalarnas pengar kan knappast ses som skäl till att man fick mer nu än 2014. Liberalerna ligger mycket högre här än i landet, vilket sticker ut, men även här har partiet backat.
I det här skedet är det omöjligt att hävda att det ena eller det andra partiet åker ur eller kommer in baserat på intervjuer; man skulle lika gärna kunna spå i tarotkort. 2018 års väljare är rörliga och illojala. I valet 2014 bestämde sig var tredje väljare först på valdagen eller under sista veckan och bara 17 procent uppfattade sig själva som starkt övertygade anhängare av ett visst parti. Det lär inte ha vänt åt andra hållet.
Enskilda händelser kan snabbt förändra saker och ting och ett par decimaler hit och dit säger verkligen ingenting i nuläget. Moderaternas partiledarbyte gav snabbt en uppgång med runt 6 procentenheter på ett halvår, Frankrikes president Emmanuel Macron startade sitt parti ett år innan han vann valet.
Den nationella politiken lär dessutom få genomslag lokalt så länge lokala politiker är nästintill osynliga. De är hårt arbetande och sympatiska människor, men för att vinna val på grund av sin egen person och inte partiledarens behövs lyskraft. Pierre Månsson är väl den som sticker ut mest, särskilt i jämförelse med Liberalerna nationellt, men han är ganska ensam stjärna.
Om någon relevant slutsats ska dras av opinionsundersökningen är det att politikerna snarast bör kalla in sina kommunikationsstrateger och börja profilera sig. Det handlar inte om vad de ska ha på sig eller vilka slogans de ska skriva på affischerna, utan om att tydligare visa var deras olika ståndpunkter i sakfrågor kommer ifrån för slags kärna, ideologi, vision.
När tv-stjärnan Oprah Winfrey talade på Golden Globe-galan häromkvällen började ryktena surra om att hon skulle kandidera till att bli president. Det hon sa var inte så märkvärdigt i sig, men hennes energi och närvaro ger henne ledarskapsegenskaper som kan locka röster. Hennes djupa engagemang ger trovärdighet. Av det kan våra politiker lära mycket.
Marknadsföringskonsulten Simon Sinek har upptäckt att framgångsrika varumärken inte främst fokuserar på vad de gör och och hur de gör detta, utan på varför. Företag som har koll på sitt djupa syfte når kundernas hjärtan mer effektivt. Samma gäller politiken; vad driver Anders Tell till skillnad från Lena Holst? Inte är det synen på var cykelvägen ska dras i detaljplanen eller hur många tusenlappar som ska läggas på skolan. Att de har ett trevligt arbetsklimat är tydligt, men de är ju i grunden motståndare. Syns den passionen? Lyser övertygelsen igenom? Märker väljarna skillnaden?
Valet 2018 är dessutom digitalt och mycket av opinionsbildningen sker idag på nätet. Hur många är aktiva där i uppsåt att nå fler än de egna kompisarna? Att åka på byastämmor och företagsbesök är oerhört viktigt, men de långa debatterna i kommunfullmäktige är bortkastad tid. Videosändningarna sparas, men känner du någon som sätter sig och tittar på 3 timmar och 46 minuter möte i rådhuset? Att debatterna inte delas upp i kortare klipp är ett problem. Enskilda partier och politiker borde kunna använda sig av sina inlägg i en vidare krets än det lojala skara som sitter på besöksläktaren varje gång.
Opinionsundersökningar vid den här tiden på året ska inte ses som sanning, men nog kan det väcka valrörelsen till liv. Får vi hoppas. Att-göra-listan är lång.