Katarina Erlingson: Valla katter är enkelt jämfört med att styra vården

Avdelningen för gynekologi, kirurgi och öron, alltså avdelning 51-52, fick gå igenom alla arbetsuppgifter och kom fram till att det behövdes fyra servicevärdar och en farmaceut. Nu har arbetssättet spridit sig till hela CSK och det finns närmare 100 servicevärdar. Jättebra, förstås.

Den som har varit med länge kan emellertid erinra sig att dåvarande regionrådet Marita Sander-Schale (FP – sedermera L) redan i slutet av 1990-talet, då Region Skåne bildades, predikade ett liknande arbetssätt. Möjligen kan det ha funnits politiker även före henne som hade velat införa detta arbetssätt. På lasarettet i Ystad gjordes i början av 2000-talet ett motsvarande projekt som nu på CSK, som då fick tjäna som föredöme för andra. Ett föredöme som beundrades – främst av politiker – men uppenbarligen inte infördes av personalen.

Hur kan man efter tjugo år tycka att det ska krävas ett pilotprojekt och sedan kalla det ”framtidens vårdavdelning”? Framtiden har liksom funnits i nästan ett kvarts sekel!

Det enkla tenderar ibland att bli så svårt. Man kan fundera över varför sjukvårdsbiträden en gång i tiden togs bort. Och varför ska det ta sådan tid att återinföra det man nu kallar servicevärdar? Det är rimligen bättre att renodla arbetsuppgifterna för de yrkesgrupper som har vårdutbildning så att deras kompetens kan användas på rätt saker, särskilt som det är brist inom dessa yrken.

I en hierarkisk organisation som sjukvården – Region Skåne har samma problem som alla andra regioner – är det enormt svårt att sätta igång förändringsarbete som blir bestående och som inte bara blir isolerade öar av effektivisering och förbättring. Det är på något sätt inbyggt i systemet att det är enormt trögrörligt. Det är svårt att hitta enskilda orsaker till det. En kan vara att regionpolitiker byts ut efter ett visst antal år, men vårdpersonalen består.

Visserligen är regionpolitiker ofta ovanligt långlivade på sina poster, men inte mycket verkar ha hänt inom Region Skåne om man ser till huvudstrukturerna. Politiker av olika färg har försökt, genom att bolagisera sjukhus, att ta tillbaka det i egen regi, att införa driftsnämnder, beställarnämnder, ja en massa åtgärder av organisatorisk art som inte betyder ett dugg i praktiken. Uppenbarligen.

Problemen är i princip desamma sedan nuvarande regionstyrelsens ordförandes, Carl-Johan Sonesson (M), far Carl Sonesson (M) styrde under den period i slutet av 90-talet då de båda landstingen blev Region Skåne. ”Att styra sjukvård är som att valla katter” har någon luttrad person sagt. Det kräver sina politiker och eftersom ingen verkar ha lyckats har vi alltså inte tillräckligt tuffa sådana. Det är tillräckligt svårt att styra om alla politiker skulle vara överens. När det dessutom tillkommer strider om påstått ideologiska driftsformer blir det inte lättare.

Läkarnas starka inflytande över vården lägger sig också gärna som en våt filt över förändringsarbetet. Ingen vågar förändra i deras omfattande möjligheter att ta lönsamma extrauppdrag i andra regioner eller hos privata vårdgivare. Även facken motsätter sig inte sällan förändringar.

Fenomenet med isolerade öar av förändringsarbete är ett evigt ämne för diskussion. Det måste gå att sprida positiva förändringar till övriga organisationen, men det krävs hårt tryck från den politiska organisationen för att det ska lyckas. En organisation som är som ett självspelande piano vill av naturliga skäl inte förändras.

Det behövs inga krångliga organisationsprojekt, det viktigaste måste vara att alla gör rätt saker. Det som kallas framtidens vårdavdelning måste införas brett under hårt tryck ovanifrån samtidigt som man måste sköta införandet underifrån med personalens delaktighet.

För glöm inte att de som drabbas värst av ineffektivt använda arbetstimmar är sköra och sjuka patienter. Både de som ligger inne på sjukhusen, och de som väntar hemma i långa vårdköer.

Det bara måste gå att valla katter. Skam den som ger sig!