Ett år senare kämpar han fortfarande mot sviterna av covid-19

Håkan Kristensson är född 1966 och uppvuxen i Hylteberga i Skurup. Han jobbar på Lidbergs tryckeri och såg sig inte som gammal eller som någon som skulle riskera att bli särskilt mycket sjukare än andra i corona.

– Nä, jag oroade mig snarare för min mamma som är 80-plus. Vi blev sjuka ungefär samtidigt, men det blev hon som klarade sig bäst, säger Håkan Kristensson.

Han känner idag, över ett år efter ambulansfärden in till sjukhuset i Ystad, att han fått livet tillbaka. Håkan har hunnit få sin första vaccinspruta och han önskar att fler hade gått ut med sin historia om hur sjuka de faktiskt blivit i covid-19.

– Ta det på allvar. Krångla inte, se till att bli vaccinerade, uppmanar han.

Själv blev han sjuk i mitten av maj 2020. Det började med huvudvärk och feber som pendlade mellan 37 och 40 grader.

Då, under våren 2020, var provtagningen ännu inte för alla, utan Håkan stannade hemma och hade regelbunden kontakt med 1177.

– Det 29 maj orkade jag fortfarande ingenting. Jag blev andfådd bara av att hämta tidningen och kände en ofantlig trötthet. När jag åter ringde 1177 hörde sköterskan hur tung min andning var.

Det blev ambulansfärd in till Ystad.

– Där tog sex personer i ”rymddräkter” emot mig. Jag kände en så stor lättnad och minns att jag tänkte ”nu tar proffsen över”.

Att han sedan blev nersövd i Ystad minns han inte. Den 12 juni vaknade han upp på IVA i Lund. Då hade Håkans kropp gått genom en resa som många andra inte överlevt.

En av de mest kritiska stunderna under den tiden var när hans njurar började svikta. Då ringde sjukvårdspersonalen Håkans anhöriga och förberedde dem på det värsta.

Han drabbade även av två blodproppar under sin tid på IVA. En i foten och en i hjärnan. Det orsakade en så kallad droppfot, där höger fot plötsligt inte gick att räta upp alls.

Med sig till vår intervju har Håkan två dagböcker. Men trots att det står Håkan på dem är det inte han, utan personalen på IVA, först i Malmö sedan i Lund, som skrivit dem.

Det är inte bara kalla journalanteckningar, utan varma hälsningar och små texter om vardagliga ting. Hur det står till med febern, om rakning och tandborstning och även foton på hur Håkan ligger uppkopplad i respiratorn. Det är texter och bilder som blivit viktiga pusselbitar i Håkans liv.

När IVA-personalen i Lund väckte honom den 12 juni 2020 hade han inget tidsbegrepp. Han trodde han var i Ystad. Alla muskler var förtvinade, och han kände sig totalt kraftlös.

– Det var då min kamp började, innan dess hade det varit personalens kamp.

Därefter tillbringade han två dagar på uppvaket, sedan gick resan vidare till infektionsavdelningen, även detta på lasarettet i Lund.

– Första veckan krävdes det en lift för att ta mig ur sängen och jag klarade inte av att äta själv.

Sedan väntade två veckors rehab på sjukhuset i Trelleborg där Håkan fick lära sig att gå på nytt.

– Jag återhämtade mig oväntat snabbt. Fick tillbaka styrka och balans, även om den fortfarande inte är på samma nivå som innan jag blev sjuk.

Det 14 juli var Håkan hemma i Skurup igen. Sex veckor efter att ambulansen körde honom till lasarettet i Ystad.

Sedan dess har den tuffa resan fortsatt med uppföljningar på vårdcentralen och sjukgymnastik.

I augusti beställde han en tröja på nätet. ”Covid-19 survivor” står det på den. Och han ser sig absolut som en överlevare.

– Jag stöter fortfarande på folk som inte vill vaccinera sig. Jag är förvånad över att så många oroar sig mer över vaccinets eventuella biverkningar än över själva sjukdomen.

Håkan är ännu inte helt återställd. Just nu jobbar han 24 timmar i veckan och de stora framstegen han gjorde i början kommer nu allt mer sällan.

– Jag trodde bara att det var ”de gamla” som blev svårt sjuka. Men min mamma låg på sjukhuset i fem dagar, jag i sex veckor. Jag är tacksam att jag klarade mig, och värdesätter andra saker i livet nu. Min fritid och det sociala livet, även om det ju varit si och så med det hittills…