Tommy Svensson: Glömd på gården, men med ett lyckligt slut
Dessutom huserade även Holms Spannmålsaffär på gården. Här var det alltid full aktivitet med bönder som hämtade och lämnade spannmål. Men företaget hade också två egna, och i mina unga ögon, jättestora blågröna amerikanska lastbilar. En Ford och en Chevrolet, med enormt bensintörstiga V8-motorer. Det var ingen tillfällighet att man hade en egen Shell-pump för att försörja lastbilarna med bränsle.
Ibland följde jag med någon av chaufförerna ut på landet för att leverera spannmålssäckar och annat till bönderna. Allt som innehöll bilar var för mig lite som energidryck och dataspel är för dagens barn, alltså livsviktigt.
En vanlig dag när jag kom ner till glasmästeriet mötte jag farbror Alf som var chaufför till en av lastbilarna (jag inte bara kallade honom farbror, han var dessutom bror till min far) och som vanligt frågade jag nyfiket.
– Vart ska du köra idag?
”På gräset sprang en schäfervalp runt och lekte med en liten boll och för mig som älskar hundar var detta dagens höjdpunkt.”
Alf sade lite byanamn kring Hörby som inte sa mig ett dugg, däremot förstod jag utsikten att få åka en runda lastbil.
– Får jag åka med, undrade jag och farbrodern svarade.
–Klart du får men du måste säga till din mor att du åker med och vi är inte tillbaka förrän ikväll.
Mor sa som vanligt inte nej och så påbörjades leveransen med mig stående på golvet i den stora lastbilshytten. Efter att ha lastat av på två gårdar började jag tycka att resan blivit lite tråkig, men då hade vi ytterligare tre stopp innan vi var hemma igen. Nästa gård vi kom till var lite större än de andra två som vi besökt och på gårdsplanen stod bonden och väntade. Han började direkt dirigera oss runt logen där avlastningen skulle ske.
– Har du ”knådden” med dig i dag? Undrade bonden, jag var alltså ”knådden”.
”Min farbror som både var lite disträ, dessutom ovan vid att ha passagerare, hade helt enkelt glömt bort att jag åkt med i bilen.”
Alf förklarade vem jag var och så började de två lasta av de 75 kilo tunga säckarna medan jag gick på upptäcktsfärd. Efter ett tag kom jag fram till husets trädgård där frun satt på en stol och tog igen sig i solen med en John Silver-cigarett i mungipan. På gräset sprang en schäfervalp runt och lekte med en liten boll och för mig som älskar hundar var detta dagens höjdpunkt. Tanten undrade vem jag var vilket jag förklarade medan hunden och jag lekte med bollen.
– Jag har precis bakat bullar, vill du smaka en och dricka ett glas saft, undrade den snälla tanten.
På sådana frågor finns för en åttaåring bara ett svar. Snart mumsade jag på fortfarande varma bullar och drack kall jordgubbsaft. Efter ett tag undrade tanten om jag inte snart borde gå tillbaka till lastbilen och åka vidare. Glömsk av tid och rum som, bullar, saft och schäfervalp ofta har på barn hade jag helt glömt detta. Tanten tog mig handen och så gick vi till baksidan av logen där det gapade väldigt lastbilstomt. Inne på logen hördes dock typiska ljud från en hårt säckflyttande bonde. Tanten undrade var lastbilen hade blivit av och mannen svarade:
– Det är en bra stund sedan den körde, samtidigt som han lite skamset såg på mig.
Snabbt lade tanten ihop två och två. Min farbror som både var lite disträ, dessutom ovan vid att ha passagerare, hade helt enkelt glömt bort att jag åkt med i bilen.
”Ut kom den längsta och svartaste bil jag någonsin sett med mina blå åttaåriga ögon.”
Detta var långt före allt vad mobiler heter så något sätt att få kontakt med lastbilen fanns inte. Tanten var dock rådig, ringde till Holms och undrade var nästa stopp var på Alfs resa.
– Ingen aning, fick hon till svar från kontoret.
– Vi vet inte ens vilka gårdar han tänkt åka till idag, chaufförerna gör själva upp sin turer.
Nu började jag bli lite ledsen inför tanken att aldrig mer få komma hem och inför tanken att istället växa upp som ”bonnapåg på lannet”. Resolut spände tanten ögonen i sin skamsne man och gav order.
– Backa ut bilen, vi får köra in till Hörby så pågen kommer hem, sade hon medan den tilltänkta chauffören muttrade att det var långt till Hörby och han hade mycket att göra.
Ett mutter som var noll framgångsrikt och snart mullrades det i garaget. Ut kom den längsta och svartaste bil jag någonsin sett med mina blå åttaåriga ögon. Kunde inte ens avgöra vilket märke mer än att det var en ”riktig amerikanare”.
Snabbt blev jag inslängd i framsätet mellan bonden och tanten för vidare färd mot Hörby. Katastrofen hade i ett nafs förbytts till ren och skär lycka, för i en så här stor och fin bil hade jag aldrig åkt.
”Men Tommy är ju hemma igen, så vad är problemet?”
Väl i Hörby förklarade tanten för mor (jag visste så klart att jag var glasmästarens påg så adressen var aldrig något problem) vad som hänt. Jag vill minnas att min mor inte verkade så imponerad över min då runt 30-årige farbrors förmåga som barnpassare. Något han också fick höra genom bägge öronen när han så småningom återvände hem med lastbilen.
– Hur kunde du glömma Tommy? undrade min mor irriterat.
Alf mumlade något om stress och bonden som snackade så mycket att han bara glömde. Han ville dock gärna släta över händelsen.
- Men Tommy är ju hemma igen, så vad är problemet?
Det kunde jag svara på direkt, det fanns absolut inget problem, tvärtom. Jag fick ju åka hem i en lång och svart Hudson Hornet (smeknamnet var ”Hudson Limpa” på grund av utseendet vilket jag inte förstått förrän långt senare). Detta var både första och även vad jag tror, sista gången i mitt liv jag åkt Hudson. Mot denna upplevelse förbleknade även saften och bullarna, ja till och med den skojiga valpen. Men det dröjde länge innan nästa biltur med farbror Alf och ”Cheva-lastbilen”.
