Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Vakna! Den ryska björnen reser sig

Det tar emot att ta in att Kreml dessutom försöker vända upp och ner på hela den internationella säkerhetsordningen genom att diktera vilka länder som får gå med i försvarsalliansen Nato. Samtidigt samlar despoten Vladimir Putin omkring 100 000 ryska soldater precis öster om Ukraina och på fredagsmorgonen utsattes ukrainska myndighetssajter för en omfattande cyberattack.

Den ryska björnens rörelser ska tas på yttersta allvar. Putins mål är att behålla makten och skapa rysk dominans. Med alla alla till buds stående medel.

I början av veckan höll Folk och Försvar sin årliga konferens om säkerhetspolitik med en lång rad kompetenta personer. Den som vill veta mer om det spända läget rekommenderas att titta på föredragen och diskussionerna på Youtube. Rysslandskännaren Gudrun Persson på FOI beskriver situationen som ”utomordentligt allvarligt och hotfull. Den ryska ledningen säger själv: vi har kommit till en punkt då vi inte har något utrymme för reträtt.”

Ju förr vi erkänner att krigshotet existerar i Europa och agerar därefter, desto bättre.

Risken för en större väpnad konflikt är större än på 30 år, sade Polens utrikesminister häromdagen. På fredagen kom uppgifter från amerikansk underrättelsetjänst om att Ryssland är på väg genomföra en operation för att ”rättfärdiga en invasion av Ukraina”.

När USA:s utrikesminister Antony Blinken gästade Sverige i början av december var han tydlig på en punkt: Att låta Ryssland diktera Ukrainas säkerhetspolitiska vägval är otänkbart, eftersom det skulle innebära att vi accepterar att en europeisk demokrati inte är suverän och fri att fatta sina egna beslut.

Det handlar således inte bara om att försvara Ukraina, utan om att värna ordningen med fria enskilda länder. Eller en ”kamp mellan envälden och demokratier”, som Blinken beskriver vår tids stora strid. Sveriges ÖB Micael Bydén gör samma analys: att autokratier försöker slå ner vårt öppna samhälle och att Rysslands krav skulle rasera grunden för vår försvarspolitik.

Vladimir Putin har ingen rätt att utropa att han vill ha en säkerhetszon gentemot väst, eller att stater som tidigare låg under Sovjetdiktaturen fortfarande ska ingå i Rysslands intressesfär. Fråga balterna till exempel – Estland, Lettland och Litauen är säkert glada för att de ingår i såväl EU som Nato.

I partiledardebatten på onsdagen deklarerade dock tyvärr statsminister Magdalena Andersson (S) att hon absolut inte vill att Sverige ska söka medlemskap i Nato just nu. Hon menar att vi måste sitta still i båten för att bevara ”stabiliteten”.

Men Ryssland uppskattar inte vår hovsamhet – tvärtom föraktar Putin svagheten och utnyttjar den till sin egen fördel. Nu bedömer han att han har bättre förutsättningar än på länge – och mer fördelaktiga än om fem år – att flytta fram sida positioner.

I riksdagen finns en majoritet för en så kallad Nato-option – ett fördjupat samarbete med försvarsalliansen. S-regeringen behöver därför samtala med folkvalda från höger till vänster.

Skulle Sverige ansöka om Nato-medlemskap skulle vi med fördel göra det tillsammans med Finland. I vårt grannland säger den socialdemokratiske statsministern och den miljöpartistiske utrikesministern att de håller dörren öppen för att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen, även om det inte är aktuellt precis just nu. Och i veckan sammanträdde Natoländerna, som hälsar alla som vill välkomna.

Hellre ingå demokratiernas brödraskap och samarbeta fullt ut under devisen ”en för alla, alla för en”, än att låta Ryssland slå till Europa med sin breda tass. Det ryska försvaret kostar i storleksordningen 2 000 miljarder kronor – det svenska 55 miljarder. De soldater som nu vaktar hamnen i Visby skulle inte orka hålla gränsen i ett skarpt läge.

Av både moraliska och praktiska skäl vore det rätt av Sverige att gå med i Nato nu.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör