Patienter lämnas att dö ensamma på grund av personalbrist – nu slår anställda larm
– Som det är nu är det rent ut sagt ett helvete. Jag har alltid tyckt att det varit roligt att gå till jobbet, men nu har jag en klump i magen varje gång. Kommer det finnas personal? Det är kaotiskt, säger Anna, sjuksköterska på en av CSK:s akutvårdsavdelningar.
Hon och flera kollegor är oroliga. Patientsäkerheten på avdelningen brister, menar de. Det saknas ofta personal och ännu en sommar står för dörren.
– Jag skulle vara rädd för att vara patient idag. Eller för att ha en anhörig som är patient hos oss, säger undersköterskan Carina, som precis som de andra Kristianstadsbladet talat med inte vill att vi skriver ut hennes riktiga namn.
Läget på avdelningen har varit ansträngt i flera år. Men på senare tid har det förvärrats ytterligare. Flera anställda har sagt upp sig och de tillfälliga hyrsjuksköterskorna har blivit fler. Patienter utan anhöriga drabbas värst.
– Folk avlider ensamma för att man har så mycket att göra att man inte hinner med dem, säger Anna.
”Jag skulle vara rädd för att vara patient idag.”
I socialstyrelsens kvalitetskriterier för vård i livets slutskede står att man inte ska behöva dö ensam. Trots det tvingas alltså både sjuksköterskor och undersköterskor på avdelningen lämna döende patienter åt sitt öde för att prioritera andra akuta larm.
– Döende patienter kommer sist på listan. Man lägger tid och vård på dem man kan rädda, säger Sara, som också är sjuksköterska på avdelningen.
– Visst går man ofta in och tar deras hand, men kommer det något akut måste det tas. Då känner man sig väldigt otillräcklig, säger undersköterskan Carina.
”Folk avlider ensamma för att man har så mycket att göra att man inte hinner med dem.”
När någon just gått bort finns dessutom ofta ett stort behov från anhöriga att få prata med personalen.
– Anhöriga har i sådana situationer många frågor och vill prata. Då känner man en extrem inre stress och får göra allt man kan för att de inte ska märka att man inte har tid, säger Carina.
– Det är hemskt. Att dö borde vara mer värdigt, säger Anna och fortsätter:
– När en människa dör ska den också väck så fort som möjligt, den sängplatsen behöver bli ledig. Det är så fel känsla.
Både sjuksköterskor och undersköterskor på avdelningen känner sig frustrerade över situationen.
– Vi är väldigt ledsna över detta och känner oro och ont i magen, säger Carina.
Framförallt är de kritiska till att chefer och sjukhusledning inte verkar ta problemen på allvar. När Region Skåne i förra veckan höll en pressträff om vården i sommar var beskedet att man måste klara sig med färre personal.
”Under sommaren måste vården klara sig med mindre personal och tvingas därför anpassa verksamheten. Så är det i hela landet”, var budskapet.
– Det blir värre och värre för varje år. Det är en ond cirkel. Det händer att man kommer hem och bara gråter för att man är så slut, säger Anna.
Konstgjord andning. Så beskriver sjuksköterskorna och undersköterskorna läget. Allt hänger hela tiden på att personalen på plats löser de situationer som uppstår. De jobbar många extra och dubbla pass i månaden på grund av att det saknas personal, och undviker att sjukanmäla sig när de är sjuka för att inte sätta kollegor och patienter i skiten.
– När det är som värst går vi inte och äter, dricker eller kissar, säger Sara.
Extrapassen, när man jobbar från 06.45 på morgonen till 22 på kvällen eller mellan klockan 14 på dagen till 07 morgonen efter, hotar också patientsäkerheten, enligt sköterskorna.
”Nu säger folk upp sig för att det är skit på CSK.”
De poängterar att de inte bara pratar för sin egen avdelning. De hör många som känner likadant när de står i hissen på CSK, på väg hem från jobbet. Många väljer dessutom att lämna både avdelningen och sjukhuset.
– Förr sa folk upp sig för att de ville plugga vidare. Nu säger folk upp sig för att det är skit på CSK, säger Sara.
Det var inte länge sedan de fick höra om en ny sjuksköterska som precis börjat jobba på en avdelning och blivit lovad 8-10 dagars bredvidgång. Hennes andra arbetsdag hade cheferna meddelat att hon var tvungen att genast börja jobba ensam, eftersom det fattades folk.
– Hon sa upp sig dagen efter. Det är inte på det sättet man behåller sin personal. Allting görs hela tiden kortsiktigt, men var är det långsiktiga målet? undrar Anna.
Klart står att något måste hända, menar de vi talat med. Men för att politikerna ska få upp ögonen för krisen krävs också att sjukhusledningen reagerar.
– Vi är inga apparater, vi är människor, säger Anna.
Fotnot: De anställda har velat vara anonyma. De namn som förekommer i texten är fingerade.
Läs mer:
Hur var det förra året? Läs mer här: