Paret vittnar om hur det brittiska kungahuset, ”The Firm”, kringskurit deras liv och inte tagit dem i försvar mot en hungrig världspress. Meghan Markle berättar också för Oprah Winfrey och tittarna att någon eller några i kungafamiljen – dock inte drottning Elisabeth II eller hennes man prins Philip – oroat sig för att hennes son Archie skulle få en för mörk hudfärg.

Hon avslöjade även att hon försjönk i depression efter vigseln och till slut fruktade att hon skulle ta sitt eget liv. Prins Harry lade ut texten om hur illa det hade varit för hans mor, prinsessan Diana, och att han var tvungen att agera för att historien inte skulle upprepa sig. Därför flyttade de först till Kanada och därefter till Kalifornien för att komma så långt bort som möjligt. Att lämna sitt hov, sin familj och sitt hemland är en stor sak – även för en världskänd och förmögen kunglighet.

Men fäller de inte krokodiltårar? Paret är oerhört privilegierat. Psykiskt lidande och mental ohälsa kan emellertid inte botas av hög social status och materiell standard. Lever man i en dysfunktionell miljö mår man illa, oavsett guldkanterna. Att inte få respekt och kärlek i nära relationer smärtar alla. Att få sina möjligheter i vardagen kringskurna skaver. Att alltid visa en stiff upper lip i alla officiella sammanhang tär. Att prins Harry och Meghan Markle berättar – trots stigmat och en stegrad konflikt i familjen – är därför starkt och bra. Både för dem och för folket.

Monarkin är en institution som finns till för ”undersåtarnas” skull. För nationell samling. För gemensam identitet. Medlemmar av kungafamiljerna förväntas att synas och leda nationen – utan att vara politiska eller personliga.

Den magnifika tv-serien ”The Crown”, som skildrar drottning Elisabeths liv, visar hur plikten går före personen. Hur monarken alltid måste sätta sin roll som statsöverhuvud framför de egna behoven. Väljer man själv ett sådant ämbete må det vara hänt. Men att födas till det är grymt. Och orättvist.

Menar man att meritokrati och människors lämplighet ska trumfa över blodsband är monarkin en styggelse. Medborgarna i en demokrati ska ha rätten att välja den individ som ytterst ska representera dem. Det är viktigt för legitimiteten och respekten för den enskilde. Därför borde både Storbritannien och Sverige införa republik och genomföra presidentval.

Det ska dock erkännas att kungligheter kan utföra utomordentliga och viktiga insatser. Kung Carl XVI Gustaf höll 2005 ett läkande tal efter tsunamikatastrofen. Hans uttalande i december om att den svenska coronahanteringen är ett misslyckande var också förlösande. Han vågade och kunde säga att kejsaren var naken.

Och på torsdagskvällen inbjuder den svenska kungafamiljen till en tv-sänd minnesgudstjänst för de 13 111 personer som dött av covid-19 under pandemins första år. Storartat. Hatten av!

Inte desto mindre vore det en frihetsgärning att införa republik. Både för de kungliga och för folket. Alla har rätt att välja sitt livsöde och sina företrädare.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet