Marja skapar förutsättningar för bättre vård

Det här att vara rektor på sjukhuset, eller ja, alla sjukhus inom KRYH, är något som brukar få folk att bli förvånade. Men Marja Jurvanen är full av glädje för sitt arbete. Hon har alltid velat vara med och påverka, men aldrig velat bli chef och behöva syssla med budget.

– Det här är perfekt. Vad många inte tänker på är att sjukhuset är en stor utbildningsplats för många yrkeskategorier. Här blir AT-läkare legitimerade och ST-läkarna lär sig inom det område de vill specialisera sig inom. Plus att de undervisas i bland annat ledarskap, kommunikation, etik och organisation.

Det är Marja, i samarbete med några andra, som ser till att de får den utbildning de ska ha. Hennes drivkraft är att skapa förutsättningar för att KRYH ska ge en bra utbildning. Uppdraget är operativt och handlar mycket om samordning.

Själv läste hon till läkare i Lund på ett språk som var helt nytt. När hon klev in på läkarlinjen på universitet hade hon städat på lasarettet i ett år medan hon pluggat kemi och bättrat på svenskan.

– Vi är egentligen kärleksflyktingar, jag och min man Heikki. Från Finland, säger hon med ett stort leende.

18 år gamla tog hon och Heikki till flykten från föräldrar som inte ville acceptera deras kärlek. Då. Men det dröjde inte länge innan även de förstod att detta var något som skulle hålla och relationerna byggdes upp på nytt. Men kärleksflyktingarna stannade i Sverige, trots en stark finsk själ.

– Vikten av självständigheten finns närvarande i den finska själen på ett annat sätt än i den svenska. Jag hade två morbröder som föll under kriget, så det finns nära oss.

19 år gammal klev hon in på läkarlinjen. Ung, modig och målmedveten.

– Jag kände mig hemma med en gång och ville syssla med psykiatri, gynekologi eller bli barnläkare.

När hon tog examen var väntetiderna på att få göra sin AT-tjänst i Skåne långa. Hon hade vikarierat en sommar i Boden och de tog emot henne med öppna armar.

– Vi ville se mer av Sverige och i Boden är naturen lite mer finsk. Här i Skåne ser man ju allt hela tiden, vi saknade att undra över vad som rymdes bakom backkrönet.

Det blev 15 år i Boden, som resulterade i två döttrar och en tjänst som barnläkare, med neonatologi som specialitet.

– Utmaningen som barnläkare är att man måste arbeta via föräldrarna. Att vinna deras förtroende är grundläggande.

Barn, menar hon, är så okonstlade. Deras frågor och syn på livet ger liv i yrket.

– Visst är det ibland tuffa besked att ge och svåra behandlingar de ska genomgå, men de flesta blir också friska snabbt.

När så Bodens sjukhus lades ner beslöt familjen att lämna Norrland. De ville inte börja från noll igen, så de vände blicken mot Skånes norra delar där det trots allt finns lite skog att vila i.

Marja fick tjänst på CSK. Hon har under hela sin yrkestid brunnit för utbildning. Både sin egen och andras.

– I vårt yrke är det jätteviktigt att följa med i utvecklingen. Yrket i sig har förändrats mycket under min tid.

Hon låter förstår att hon inte är alltför förtjust i att sjukvården blivit mer av en marknadsplats där varje behandling har en prislapp som även läkarna måste förhålla sig till. Samtidigt behövs läkarna där vården styrs, med sin etiska kompass och kunskap om vården.

– Därför är de delarna i ST-utbildningen jätteviktig. Jag upplever också att många yngre läkare är intresserade av den typen av ledarskap. Men det är viktigt att ha kvar den kliniska kontakten.

Det är inte minst därför hon själv fortfarande jobbar kliniskt, nu med barn med hjärtproblem, en dag i veckan för att hålla sig kvar i yrkets utveckling.

I sitt jobb får hon också skapa utbildningar för utbildning av kollegor som kommer från andra länder. Hon tror på professionsinriktade utbildningar i svenska och på samordnade insatser mellan olika myndigheter för att skapa en väg in för utbildade läkare och annan sjukvårdspersonal.

– Att inte arbeta för att utbildade kollegor ska kunna få jobb i svensk sjukvård är ett oerhört resursslöseri. Både humanitärt och nationalekonomiskt, menar hon.

Hon brinner för frågan. Privat har hon och maken varit familjehem i flera år och har haft nio ensamkommande flyktingpojkar boende hos sig i omgångar. Nu är det bara en kvar där hemma.

– Det har känts som en viktig uppgift som har öppnat nya dörrar och vidgat perspektivet på livet.

Nu, när hon fyller 60, har en gammal dröm börjat få nytt liv. Även om hon inte kan se sig som pensionär ännu, vet hon vad hon vill göra när det är dags. Arbeta globalt. För några år sedan åkte hon en sexveckorsvända med Rotarys läkarbank till Kenya.

– Jag var jeepdoktor och åkte ut till byar och kände att jag gjorde verklig nytta. En fantastiskt berikande upplevelse, som jag gärna skulle vilja vara med om igen.