Efter olika sjukdomstillstånd och upplevd ensamhet sedan en väninna beviljats plats har hon nekats boende. Mer hembesök och städhjälp skulle räcka.

Hemsjukvårdsbesök tre gånger dagligen betyder att någon kommer in med egen nyckel (till en nästan döv person) som förskräckt konfronteras med en mängd olika personer (oftast av utländsk ursprung) som säger: Allt bra? hej då. (ingen kritik mot personalen, de är alla så rara).

Vi har hört oss för och genom personal fått veta att det funnits lediga rum.

Efter flera olika turer på lasarettet (bland annat för dubbelsidig lunginflammation) har frågan om annat boende aktualiserats.

Men antingen har hon varit för frisk, eller för sjuk, eller för förvirrad. Man måste tydligen ha fått en rejäl stroke för att platsa på hemmen.

Är man rörlig har man ingen chans. Man ska inte hellre ha någon möjlighet att placeras på närmaste äldreboende, där man kanske känner personal o boende utan helst så långt bort som möjligt så att anhöriga skall ha så besvärligt som möjligt att göra besök.

Nu är detta skrivet i förtvivlan och ilska o hopplöshet om ett eget bra boende den dagen man behöver det.

Man ska vara ung o frisk för att vara gammal och sjuk i Sverige.

Eller så skall man ha rätt kontakter, för detta är naturligtvis inget som drabbar desom bestämmer.

Alla man kontaktar är så vänliga tillmötesgående och rara: ”Men tyvärr kan vi inte göra mer, sådana är reglerna”.

Ett utmärkt sätt att få mindre boende (förlåt kunder) är att flytta dem ikring. Det är ett känt faktum att ju mer man flyttar en gammal person ju större dödlighet blir det i den gruppen.

Så det inte coronan gjorde kan man få gjort genom förflyttningar. BRAVO.

Anhörig