Coronavirusets framfart har som bekant lett till ett stort tryck på sjukvården. En som kan vittna om hur det egentligen ser ut är Mia Johansson.

– Att det ökar har vi märkt. För några veckor sen var det en, max två, som man visste hade varit positiva på en dag men nu häromkvällen tappade jag räkningen när jag visste att det bara på mitt pass var tio positiva patienter, säger Mia Johansson.

Vinslövsbon arbetar som distriktssköterska på akutmottagningen på CSK och hon betonar att det här är hennes upplevelse, att hon inte kan tala för hur alla känner.

Klart är dock att påfrestningen på vårdpersonalen ökat ordentligt.

Även om alla misstänkta covid-patienter som kommer till akutmottagningen varken är positiva eller behöver läggas in bidrar de till en ökad belastning.

När patienterna anländer till akuten görs en grovsortering. Misstänkta coronapatienter får då gå in via infektionsentrén. Där görs en ny granskning om patienten kan skickas hem eller om den behöver läkarbedömning. Läkaren tar i sin tur ställning angående testning av covid-19. De snabbtester som i dag finns till hands har i bästa fall en svarstid på två och en halv timme.

– För dem som är infekterade har vi plats för tolv patienter. Ibland är det så att det precis räcker till. Därför ser jag framemot de här andra snabbtesterna som är på gång och bara tar 15 minuter. Det kommer kanske att korta ner tiden på akutmottagningen.

Att Region Skåne utlovat att snabbtester är på ingång är ett ljus i mörkret, någonting som gör att Mia Johansson trots den senaste tidens smittspridning ser positivt på framtiden.

– Häromkvällen hade vi jättehögt tryck och då hinner man bara tänka att man ska få iväg två–tre patienter på avdelningen så att man får plats. Man vill inte hamna i en sån situation att man inte vet var man ska göra av dem.

Hon fortsätter:

– Det har varit på gränsen då vi har en för liten akutmottagning. Den är inte byggd för en pandemi och man kunde aldrig föreställa sig att det skulle bli så här, men jag tycker ändå vi har lyckats utefter förutsättningarna.

Att vistas i trånga utrymmen, kring ett lömskt virus med en mängd olika symtom är påfrestande. I synnerhet med tanke på den smittspridning som varit på andra avdelningar på CSK.

Även om det finns en oro för personalutbrott även på akuten betonar Mia Johansson att oron inte är närvarande hela tiden. Antalet patienter har heller inte ökat, men momenten tar längre tid vilket gör att belastningen kan upplevas som högre.

Den brist på skyddsutrustning som rådde i våras märks inte längre av. Personalen på CSK får lov att använda utrustningen så fort de känner sig otrygga och i all patientnära vård används munskydd och handskar.

Även om det innebär ett merjobb för personalen är det bara någonting att finna sig i.

– Jag beundrar de på intensiven som går klädda så hela tiden. Det är varmt, man känner sig instängd och hör inte så bra när man pratar med varandra.

Arbetssituationen må vara en sak men Mia Johansson vittnar också om ett privatliv som förändrats enormt. Hon kan inte längre krama en kollega när det är kämpigt eller ens umgås med dem privat, hennes träning har hon fått ställa om och affären besöker hon bara en gång i veckan.

– Egentligen skulle jag inte ens vilja göra det men det är ju tvunget att köpa mat.

Det är som hon själv säger, det finns inte på kartan att inte följa Folkhälsomyndighetens råd.

– Barnen är vuxna och de träffar jag inte lika ofta längre, för de har jobb där de träffar mycket folk. Då har vi sagt att det inte är så lätt att smittspåra oss om vi skulle bli sjuka.

Även om det finns en oro inför influensasäsongen och ett ökat tryck på sjukvården finns inte tanken på att inte orka. Det är trots allt så att snabbtester är på gång, att ett vaccin hela tiden närmar sig och att ett pandemi-slut finns.

Frustrationen vänds istället mot dem som ignorerar råden som finns, som inte tar sitt ansvar och i princip lever sina liv som vanligt.

– Folk måste orka hålla distans. Man får inte slappna av. För vi vill inte ha det som Stockholm hade det i våras. Vi vill kunna ha kontroll. Än så länge känns det som att vi har det men vi vill inte ha ett katastrofläge och därför måste alla hjälpas åt.