Regionernas lobbyister "är en skönhetsfläck"
Sex av 21 regioner i Sverige – plus en kommun – har inrättat en lobbyist i Stockholm för att påverka beslutsfattare.
– Det är svårt att se det som något annat än ett underkännande av den representativa demokratin. Det finns ju riksdagsmän som ska företräda sina regioner och städer. Uppenbarligen räcker de inte till eller anses inte vara tillräckligt kompetenta, säger Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Drev på Nounaffären
Fenomenet visar även på en fortsatt professionalisering av politiken: att allt fler personer som inte är folkvalda bedriver politik.
– Vårt system bygger på att det hela tiden ska finnas ett ansvarsutkrävande av dem som utövar offentlig makt, men det är väldigt svårt att se hur ansvarsutkrävandet sker för den här typen av personer, säger Rothstein.
Två exempel inom svensk politik på hur svårt det kan vara att utkräva ansvar är Nuonaffären och den så kallade Saudiaffären, menar Rothstein.
– Där har det gått att visa att det var den här typen av personer som drev de på de här sakerna och att det inte var de valda politikerna som var drivande, säger han.
I ett forskningsprojekt har Rothstein - tillsammans med sociologen Stefan Svallfors och socialantropologen Christina Garsten – studerat hur statssekreterare, politiskt sakkunniga och pressekreterare har fått allt större makt i svensk politik de senaste årtiondena.
Inte lojala tjänare
– Det är ju ingen liten grupp. Vi räknade till att mellan 2 000 och 3 000 personer sysslade med den här typen av verksamhet i landet. I våra intervjuer med de här personerna är det väldigt klart att många inte uppfattar sig vara de valda politikernas trogna och lojala tjänare, utan att det är ett sätt för de här personerna att bedriva politik.
Att intresseorganisationer – med egna medel – försöker påverka beslutsfattare är en naturlig del av den svenska demokratin, poängterar Rothstein.
– Men det här handlar ju om att man med skattemedel finansierar stora grupper som bedriver policypåverkan. Det här innebär ju inte att den svenska demokratin står och skakar i sina grundvalar, men det är en liten skönhetsfläck i alla fall, säger Bo Rothstein och fortsätter:
– Det skapar ytterligare avstånd mellan väljarkåren och våra politiker.
Nuon- och Saudiaffären
Saudiaffären
Sverige slöt 2005 ett avtal om militärt samarbete med Saudiarabien och planer fanns på att upprätta en saudisk anläggning för pansarvärnsrobotar.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) erbjöd sig agera konsult och för detta ändamål bildades bulvanföretaget SSTI. Det bildades av en medarbetare på FOI.
Sveriges Radio Ekots avslöjande av affären 2012 fick stor uppmärksamhet och ledde till försvarsminister Sten Tolgfors (M) avgång.
Konstitutionsutskottet (KU) startade en granskning med syfte att klargöra var det politiska ansvaret för hela affären låg, men KU kunde inte belägga om regeringen varit med om, eller godkänt bildandet, eller fattat beslut om finansiering av bulvanföretaget SSTI.
Nounaffären
I februari 2009 köpte statliga Vattenfall holländska Nuon för 89 miljarder netto, den hittills största kontantaffären i Sverige. Värdet på Nuon skrevs dock ned kraftigt, vilket bidrog till miljardförluster för Vattenfall.
Affären var värdeskapande och rätt, enligt dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) och enligt bolaget. Men kalkylerna, vars kvalitet ifrågasattes av en tjänsteman hos Olofsson inför köpet, höll inte. Det saknas också dokumentation i regeringskansliet om viktiga skeenden och möten i ärendet.
Konstitutionsutskottet lyckades aldrig reda ut hur mycket regeringen Reinfeldt visste om köpet, men Olofsson prickades av KU för brister i hanteringen.