Söderholm om Miró: ”Varje bild ett äventyr där formerna lever sitt eget liv.”

Äsch, invänder kanske någon, är inte alltsammans sekundärt material? Något som den internationella superstjärnan Miró (1893–1983) gjorde i förbifarten vid sidan av den verkliga konsten som måleri, skulptur och storslagna offentliga gestaltningar. Men det räcker med en blick på det egensinniga samspel mellan bild och ord som präglar Mirós affischer och trycksaker för att förstå att det handlar om självständiga verk. När Nils Tryding 1958 köpte sin första affisch på konstnärens galleri i Paris hade Miró sedan länge utvecklat sin grafisk teknik till fulländning. Som man kan läsa i utställningens tidslinje gjorde han sin första litografi 1930 som illustration åt en bok av poeten Tristan Tzara, dadaismens grundare. Bosatt i Paris under större delen av 1920- och 1930-talen rörde Miró sig ledigt bland tidens experimentella rörelser och ställde ut med konstnärer som Pablo Picasso och Paul Klee. Det är lätt att se hans bildvärld i relation till surrealismens fascination av drömmar och myter, det absurda och icke-rationella. Hans figurer kan framstå på en gång djuriska och mänskliga, som dansande organismer hämtade från ett mikro- eller makrokosmos. Men liksom Picasso och Klee gick Miró sin egen väg vid sidan av surrealismens kärntrupp och dess manifest.

Sin första affisch gjorde han 1937 under det spanska inbördeskriget, en kraftfull manifestation till stöd för den republikanska regimen som stred mot fascismens trupper. Självklart ingår den i Nils Trydings samling, och fungerar som en startpunkt för utställningen. Med sitt politiska budskap skiljer den sig från merparten av affischerna i samlingen, skapade till utställningar på gallerier och museer. Inte sällan vindlar den målade texten kring organiska former i blått, gult och rött där stjärnor och fåglar blandas med svärta, måne och sol. Motiven skiftar men anslaget är detsamma, ständigt denna slösande spontanitet och dynamiska rytm. Dessa affischer har en originalitet och lyskraft som borde ge både dagens konstinstitutioner och grafiska formgivare en tankeställare. Faktum är att jag gång på gång överraskas av den frihet och djärvhet som Mirós bildspråk rymmer. Vid en hastig blick ser mycket snarlikt ut, men tittar man närmare blir det tydligt hur han varje gång börjar om på nytt som vore varje bild ett äventyr där formerna lever sitt eget liv.

Med åren kom han att arbeta allt mer för att stärka den katalanska kulturen som var förtryckt under Francos långvariga diktatur, ett tema som speglas i utställningen. Men där fanns även en vidare demokratisk ambition. För Miró blev grafiken och affischkonsten ett sätt att göra konsten tillgänglig för alla. Det var en möjlighet som Nils Tryding tog tillvara. Vid sidan av arbetet inom laboratoriets och biokemins värld blev Mirós konst hans stora intresse med resor runt om i Europa och världen, där mötet på 1970-talet med konstnären i hans ateljé på Mallorca utgjorde en av höjdpunkterna. Då Trydings samling först ställdes ut i Kristianstad 1974 skapade Miró en affisch till den som givetvis nu också finns på plats.

Den välgjorda utställningen blir en hyllning inte bara till Mirós livsverk utan även Nils Tryding som gick bort år 2020. Den intervjufilm som visas ger ett varmt porträtt av hans humor, engagemang och generösa vilja att dela med sig av Joan Mirós förtrollade värld.