Vargen tog Kalles kalvar: ”Den är totalt orädd”

Kalle Freyer står tyst och betraktar uppmärksamt de skrikande kråkorna som flaxar oroligt över trädtopparna. De beter sig inte normalt. Eller jo, numera är det normalt – de varnar för vargen.

– Den är nog uppe i skogsbrynet, skulle jag tro, säger Kalle Freyer.

Han vänder den demonstrativt ryggen och börjar berätta. Hur han gjort minst 25 observationer av varg kring sin gård sedan i julas, de flesta nu i vår i hagarna där korna med sina nyfödda kalvar är. En varg strosade tvärs över hans gräsmatta, mellan boningshus och stall och ställde sig för att titta in i stallet.

– Sedan vargen började synas här har tre kalvar bara försvunnit. Det händer aldrig annars, det kan inte vara annat än vargen.

Dessutom har korna, när de försökt skydda sina kalvar från vargen och bildat ring, i paniken trampat ihjäl fem kalvar.

– Det är lidandet jag tycker är så hemskt. Jag har knappt sovit på en månad, korna skriker så förskräckligt när vargen kommer så jag hör det och ger mig ut för att skydda dem.

Han tar ett andetag, säger sedan att han varken orkar sova eller tänka längre.

– Jag har släppt tårar, det har jag. Så förtvivlad har jag varit.

Men sedan två veckor tillbaka är han något lugnare. Då var Länsstyrelsen på plats och dokumenterade spåren och satte också upp två ”hulkar”. Det är dockor i skarpa färger som plötsligt blåses upp och ger ett högt skri ifrån sig. Kalle ler med hela kroppen; det verkar fungera sedan han samlade korna i mindre hagar mellan de båda hulkarna.

– Sedan de kom upp har jag inte haft en enda attack. Inte en enda! Jag är så tacksam för David Börjesson på Länsstyrelsen som hjälpt mig att få detta. Jag uppskattar dialogen jag har med dem.

Utöver sorgen över kalvarna är han oroad över vargens beteende. Någon dag efter att de två första kalvarna försvunnit stötte han på vargen på nytt, på väg in i hagen. Kalle hämtade hagelgeväret och sköt ett varningsskott i luften. Han väntade sig att vargen skulle springa iväg med en gång.

– Istället vände den sig mot mig och lyfte på överläppen och visade sina tänder. Jag fick ståpäls över hela kroppen. När jag sköt på nytt vände han och gick långsamt bort. Totalt orädd.

Stressen korna utsätts för under så många nätter, ja dagar också, har gjort dem aggressiva även mot människor. Kalle kan knappt komma åt och undersöka kalvarna innan korna attackerar honom. Han rycker på axlarna och ser en grupp om tio hjortar sprinta över ängen.

– Vi får lära oss leva med vargen här, sätta staket och försöka skrämma dem. Men jag tror det blir svårt i längden, man orkar inte hur mycket som helst.

Egentligen skulle han helst se att vargen avlägsnades från Linderödsåsen och Skåne. Skjut den, säger han.

– Jag tycker synd om boskapen och det lidande de utsätts för. Här är för tättbebyggt i Skåne, var vargen än gömmer sig är den nära bebyggelse, människor och boskap.