Folkes kamp mot cancer och slöseri

Doften av träspån och linolja är angenäm. Charmen i att vandra mellan gamla skavda dörrar och fönsterkarmar som stått i hus numera rivna, är fantasieggande. Även om Folke Carlsson självklart kan se det vackra, så är detta för honom en arbetsplats även om han själv numera är pensionär. Men eftersom han har hela verksamheten hemma på gårdsplanen i Bössabacken, så är Folkes Bygg & Byggnadsvård fortfarande en stor del av hans liv.

– Men när jag lämnade över 2014 till två söner och en svärson så lämnade jag allt beslutsfattande. Även om jag fortsatte jobba en tid och fortfarande finns tillhands för rådgivning, så är det de som får fatta alla beslut fullt ut.

Det tror han är viktigt. Särskilt som det är ett livsverk han lämnar över, som han vill ska fortsätta leva. Det gör det också, Folkes Bygg var en av pionjärerna när det kommer till att renovera och restaurera äldre fastigheter, vare sig det handlar om koja eller slott.

Hur kommer det sig att en bondpåg som egentligen ville bruka jorden, blev en entreprenör och pionjär?

– Jag var äldre än min bror som tog över föräldrarnas gård, så jag var väl lite modigare och vågade ge mig ut, skrattar Folke i dag.

Han hade dessutom tendensen till att vara händig. Direkt efter åttonde klass blev han lärling hos en byggmästare i Önnestad. Efter lumpen började han på folkhögskola för att läsa in tekniskt gymnasium, trots att han hade kunnat få jobb utan.

– Utbildning är aldrig tung att bära när man väl fått in den, man vet aldrig när man kan få nytta av det.

Folke blev så arbetsledare på byggföretag i Närke och mellanlandade i Blomstermåla på väg ner mot Skåne på nytt. För hem ville han. Hanaskogstrakten hägrade, det är något speciellt med ljuset, kynnet, marken, minnena. Här är hemma.

Han startade eget, ritade några villor och satte upp monteringsfärdiga hus. Efter några år blev han uppmanad att lägga en offert på att renovera Ballingstorps gård med anor från 16- och 1700-talen. Han begrep inte ens beskrivningen på vad han skulle göra, men det gjorde ingen annan heller. Så han fick jobbet.

– Det var 1983, då sysslade ingen med sådant. Nä, man rev och byggde nytt istället.

Men Folke hade intresset för det gamla och fick god kontakt med landsantikvarien. Åren därefter fick han flera uppdrag för att rädda olika hembygdsgårdars fastigheter runt om i hela Skåne.

– Jag fick ett försprång gentemot alla andra. När intresset för att bevara det gamla blev mer allmänt, satt jag redan på kunskapen.

Det handlar om att veta vilka material som ska användas, och hur man tekniskt restaurerar så att det passar husets ålder. Det var dock både svårt och fult att laga med nytt material på ett vettigt sätt. Så Folke började snart leta efter hus som håll på att återgå till naturen och plockade material från dem. Lagret med äldre virke växte.

– Alla skakade på huvudet, de trodde jag var knäpp, säger Folke och visar sedan det lager som numera är butik och som gör att både privatpersoner och byggare kan hitta material som passar ett äldre hus.

Det finns nu för tiden nytillverkat material i gammal stil, men det har inte samma charm som originalet, menar Folke som fortfarande brinner för det äldre materialet.

– Det är sådant slöseri med resurser att inte använda det. Ta takpannor till exempel, istället för att spara dem när man bygger om ett tak så slängs de. Trots att de kan ha 100 år kvar att göra nytta.

För Folke är det viktigt att inta en hållbar livsstil och blick på materialets livslängd och jordens resurser. En del av de tankarna kommer från hans uppväxt på en gård, en del från den kristna tro som präglat hela hans liv. I både kyrkan och Breanäs Missionsgård, som han själv var med och grundade, tillbringas mycket tid.

– Den kristna gemenskapen ger ett djup som livet behöver.

Han är så här i virus-tider mån om att försöka leva livet som han brukar. Och i hans fall är inte corona det största hotet. Nej, Folke är mitt inne i en behandling mot cancern som satt sig i lymfkörtlarna. Han noterar att han är i den fas där hans tjocka hår har börjat falla av och även om det är en sorg så väger den lätt i det stora. Livet är viktigare.

– Det har gått upp och ner, det är ingen behaglig process. Men jag försöker hålla igång hela tiden, så gott det går.

Men att inte våga lyfta de yngsta barnbarnen och ge dem en kram svider. Han älskar att vara med barnbarnen och har flera av dem nära, alla sönerna bor inom 750 meter. Döttrarna finns i Kristianstad och Stockholm. Förhoppningen är att de alla kan ses till ett kalas, men beslutet får vänta till in i det sista. Oavsett vad trivs Folke på sin älskade Bössabacken, vid skogsranden, med doften av trä ständigt närvarande.