Det skulle vara en enkel operation. Anita har diabetes och nedsatt njurfunktion, och får ofta gå på toaletten. Ibland uppemot 14 gånger per natt. Efter samråd med urolog bestämdes att hon skulle få en slang in genom magen till urinblåsan.

– Då skulle jag få en kran på magen, och jag skulle kunna gå på toaletten och tömma den. Jag skulle slippa vanlig kateter som är så besvärligt, säger hon.

Men under dagoperationen 2018 stack läkaren hål på tunntarmen. Anita skickades hem till Perstorp samma dag och var medtagen.

– Sedan minns jag inget mer innan jag låg på lasarettet igen. Då hade jag åkt in med ambulans och fick ligga där i 14 dagar.

Hennes dotter Marlene Granlund som drivit ärendet vidare berättar:

– Tunntarmen var perforerad och avföring läckte ut i kroppen. Det gjorde det i fem dagars tid innan anhörig ringde ambulans och hon blev akut opererad. Läkaren berättar att det handlade om timmar innan hon dött av skadorna.

– Läget var kritiskt. Mamma låg på intensiven med hål i buken. En stor pumpslang pumpade ut de orenheter man inte fått bort under operationen. Hon var full med starka droger och dödshallucinerade.

I dag har Anita kvar ett stort hål i magen, som behöver läggas om.

– Resultatet har uteblivit. Hon har fortfarande obehag, har kateter i stället och får tillbringa mycket tid på sjukhuset. Man har tagit bort en del av tunntarmen, det är en skada som inte kan åtgärdas. Det är rent i buken, men det fungerar inte med tappkran där. Varför har vi inte fått svar på.

Helst skulle Anita vilja slippa att ha kateter:

– Jag måste ha påsen på benet. Kranen läcker, det luktar illa, och påsarna kan läcka. Jag kan aldrig vara finklädd för då syns påsen med en gång. Jag måste tvätta och byta kläder flera gånger varje dag, säger Anita Hansen.

Marlene Granlund vände sig till patientnämnden och fick råd om hur hon skulle göra. Via patientnämnden skickades deras klagomål vidare till CSK och kirurgin.

– Jag har också ringt CSK. Det är första och enda samtalet jag haft med läkaren, säger Marlene.

– Jag har inte träffat doktorn mer än en gång efter operationen. Han skickar bara fram en sjuksköterska. Visserligen är hon mycket duktigare och vettigare än doktorn, men det är rätt så fegt att inte våga komma fram, säger Anita.

När patientnämnden skickade in anmälan fick mor och dotter omsider ett svar. Men det krävdes påstötningar och lång väntetid.

– Verksamhetschefen gav ett kort, kliniskt svar och meddelade att de skulle Lex Maria-anmäla till IVO, säger Marlene.

– När de svarade hade de så konstiga uttryck som jag inte förstår. De kunde ha skrivit på svenska istället, säger Anita.

De fick heller inte veta någonstans att även de kunde klaga till IVO, efter att ha varit i kontakt med vårdgivaren. Det är något som gör Marlene irriterad:

– Det är inte bra. Det är svårt att utreda saker om de inte går till rätt instans. Risken är att det fattas fel beslut om det inte utreds ordentligt.

IVO har avslutat ärendet och konstaterar att operatören inte säkerställde tarmarnas placering. Kliniken har nu begärt pengar till en ultraljudsmaskin för att lättare se hur tarmarna ligger. Därmed anser IVO att vårdgivaren har fullgjort sina skyldigheter. Ett beslut som familjen inte är nöjd med.

– Man kunde ha gått till förlossningsavdelningen och lånat en ultraljudsmaskin. Det finns redan på CSK. Att uppge att man äskar pengar är ett spel för gallerian.

– Det här gör mig skitförbannad. Det är ett enkelt ingrepp och jag anser att läkaren slarvat med förberedelser och rutiner. Om det är så att de inte har pengar till den här utrustningen, då har man struntat i säkerheten för patienterna, säger Marlene Granlund.

I beslutet skriver IVO att den drabbade och anhöriga valt att inte yttra sig om händelsen.

– Det känner jag inte igen. Det är oerhört frustrerande med tanke på all tid och energi jag lagt ner på detta. Då blir jag förvånad över hur rutinerna är. Det borde finnas en koppling från patientnämnden och sjukhuset till IVO, så att de hör av sig till mig om jag klagar och bett mig komma in med handlingar, säger Marlene.

Med nya lagen ansågs att det skulle vara lättare för patienter att klaga på vården. Vad tycker ni?

– Uppenbarligen är det otydligt och inte bara jag som tycker så. Erfarenheterna från mitt klagomål visar att det saknas en bra rutin för det här, och det tog längre tid än fyra veckor att få svar, säger Marlene.

Vad anser du om bemötandet och om att man ska vända sig direkt till vårdgivaren?

– Man ska vara väldigt stark för att orka vända sig direkt till vårdgivaren. När man är i den situationen att man vill klaga är det inte säkert man klarar av det. Man är i beroendeställning, och många backar nog för att de är rädda för att anhöriga inte ska få den vård som behövs eller att någon ska bli arg.

Varför är det viktigt att klaga på vården?

– Annars gör de samma fel igen. Man ska orka stå på sig, orka driva det och vara obekväm och lite arg och vara på. Man ska inte nöja sig med de kliniska svaren.

Har ni nått ända fram?

– Absolut inte. Min mamma är ingen vinnare utan en stor förlorare. Det känns tråkigt och ledsamt att se min mamma så här. Det är en jättejobbig känsla.

Imorgon: CSK svarar på hur de hanterat ärendet. ”Det här är ett av våra sämre skötta ärenden, det måste jag helt enkelt erkänna” säger chefläkaren Sergio Padoan.