Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Putin är farlig på riktigt
Gnistrande snö och entusiastiska åhörare. Det är ett vackert minne från en datja i utkanten av Moskva. Före millennieskiftet föreläste jag vid några tillfällen om fria medier, den svenska tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen för unga ryska journalister som startade tidningar och radiostationer i alla elva tidszoner.
Den 13 september 2001 skulle jag ha rest till Ufa i Uralbergen i samma ärende, men Usama bin Ladens terrorattacker i USA grusade dessa planer – liksom mycket av den framtidsoptimism som rått under 1990-talet efter att järnridån gick upp.
President Boris Jeltsin presenterade sin efterträdare Vladimir Putin på nyårskvällen 1999 och det stod ganska snabbt klart att denne före detta KGB-agent ville något helt annat än att skapa samarbete och synergier med den demokratiska västvärlden. Han slog tidigt fast att Sovjetunionens sönderfall var ”den värsta geopolitiska katastrofen under det senaste århundradet” och har alltid drömt sig tillbaka till tsarväldet.
Samtidigt är han en gangster. Han tvingade till sig hälften av oligarkernas förmögenheter i början av 2000-talet, efter att ha hotat dem till livet. Fortune bedömer att han är en av världens mest förmögna personer, men han har alltså inte skapat ekonomiskt värde själv likt Elon Musk och Bill Gates. Han har stulit och mördat.
För drygt 15 år sedan träffade jag liberala kritiker till Putins politik i Moskva. De ville mötas på McDonald’s för att våra samtal inte skulle avlyssnas. Som medarbetare i Kreml fick de veta att deras barn skulle omkomma i en inte alltför mystisk trafikolycka om de fortsatte att uttrycka avvikande uppfattningar i offentligheten.
Jag intervjuade Anna Politkovskaja, som rapporterade om grymheterna i Tjetjenien, och hon blev verkligen avrättad utanför sin port – precis på det sätt som hon förutspådde under vårt samtal – ett par år senare. Hon var mest bekymrad över vad som skulle hända hennes dotter, som trakasserades av myndigheterna.
Jag reste en varningsflagga för Putin i en kolumn i Svenska Dagbladet 2005 och citerade den brittiske historieprofessorn Niall Ferguson som redan då hävdade att Ryssland kunde bli ett hot mot den internationella säkerheten. Han ställde den brännande frågan: Kommer Putin ”bara” att förbli auktoritär ledare, eller blir han en fullfjädrad rysk Führer?
Nu vet vi att Putin håller på att förvandla Ryssland till en totalitär stat. Man får inte använda ordet ”krig” för att beskriva vad som just nu pågår i Ukraina. Polisen gör husrannsakan hos ukrainare som lever i Ryssland och genomsöker deras datorer och mobiltelefoner. Det finns i stort sett inga fria medier kvar. Medborgare som bara snuddar vid att uttrycka en åsikt på gatan arresteras. Internet censureras och håller på att kapas av. Den politiska oppositionen förtrycks – den mest kände företrädaren, Aleksej Navalnyj, förgiftades och fängslades. Putin har också låtit ändra konstitutionen så att han kan styra landet ända fram till 2036.
”Jag är förbluffad över att så många fortfarande är ovilliga – eller oförmögna – att ta till sig hur vådlig den ryske diktatorn är.”
Vidare terrorbombar Putin civila i ryskspråkiga städer i östra Ukraina. Han har således inte ens respekt för de själar som han anser ingår i hans imperium.
Därutöver har han en grandios självbild, klara narcissistiska drag och har isolerat sig mer och mer. Frågan är om det finns annat än jasägare runtomkring honom.
Han drivs inte av det vi finner logiskt – att värna befolkningen, fred och ekonomisk tillväxt. Hans projekt är djupt ideologiskt och han är villig att låta miljontals människor lida och dö för att uppnå sina mål.
Vladimir Putin är med andra ord en diktator, och en farlig sådan inte bara för invånarna i Ryssland. Han är en våldsam fiende till det öppna samhället. Vårt samhälle.
Om jag var förvånad över att Putin invaderade Ukraina i stor skala den 24 februari? Nej, inte ett uns.
Jag är däremot förbluffad över att så många fortfarande är ovilliga – eller oförmögna – att ta till sig hur vådlig den ryske diktatorn är. Han kommer inte att sluta av sig själv. Vi har förvisso inte valt denna konfliktfyllda ödesmättade situation själva – men vi är en del av den, oavsett om vi vill eller inte.
Det finns ett otal framtidsscenarier. De flesta är mycket mörka. Kriget i Ukraina kan hålla på mycket länge. Vi riskerar ett ännu större krig i Europa. Putin kan välja att använda nukleära, kemiska och/eller biologiska vapen.
Stora resurser som kunde ha använts till utbildning, vård och utveckling kommer nu att gå till försvarsanslag. Högre energi- och livsmedelspriser samt miljontals flyktingar ökar spänningarna i EU. Ryssland blir en paria internationellt som göder mycket bitterhet internt mot väst, vilket gör det svårare att återknyta banden senare. Och hatet mellan ryssar och ukrainare kommer att förgifta deras relationer i generationer framöver.
Ska vi få ett ljusare utfall måste Putin bort från makten så fort som möjligt.
För att klara tiden fram tills att han är avsatt eller besegrad behöver väst bjuda honom ännu större motstånd – militärt, juridiskt, politiskt och ekonomiskt. För att vinna långsiktigt krävs styrka, mod och risktagande nu.
Och Sverige måste gå med i Nato, helst i förrgår. Att vara alliansfri i Putins närområde är nämligen högst vanskligt. Inbilla dig inget annat.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör. Följ henne på www.twitter.com/sofius
