Annons

Av vilken historia ska vi lära oss?

Daniel Talmid svarar på en insändare från Fredrik Winberg där syftet närmast framstår som ett försök att grumla den ursprungliga frågan om Förintelsen och i stället plocka politiska poänger.
Förintelsen • Publicerad 18 januari 2024
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Judiskt pass stämplat med ett stort ”J”. Diskussionen om Förintelsen fortsätter.
Judiskt pass stämplat med ett stort ”J”. Diskussionen om Förintelsen fortsätter.Foto: Robin Bäckman/TT

Talmid skriver bland annat ”När det kommer till judarnas situation så är det viktigt att poängtera att den socialistiskt ledda samlingsregeringen i Sverige, under andra världskriget, tvingade svenska judar att ha ett J (för jude) i sina pass”. Det är inte alls viktigt att poängtera. Det är direkt fel. Jag gissar att här hänvisas till de tyska judarnas pass, som stämplades med J, som Talmid och hans partivänner under många år beskyllt Socialdemokraterna för.

UD i Sverige kontaktade den tyska regeringen med önskemål om att diskutera hur ”icke önskvärd” invandring till Sverige skulle förhindras i augusti 1938. UD:s rättschef föreslog att Tyskland skulle utfärda ett vanligt pass till personer som ”utan obehag” kunde resa ut från Tyskland och sedan återvända. Ett annat pass skulle utfärdas till de som inte kunde det. I allt väsentligt ett särskilt pass för judar. Förslaget avvisades dock av de tyska myndigheterna.

Annons

För att sätta press bakom kravet beslutade den svenska regeringen att säga upp avtalet om viseringsfrihet med Tyskland, som inneburit att tyska medborgare kunde resa till Sverige utan visum. Schweiz hade redan sagt upp sitt avtal och i de förhandlingarna hade Tyskland presenterat en särskild J-stämpel i passen som möjlig lösning. I slutet av oktober 1938 slöts en ny överenskommelse om viseringsfrihet mellan Sverige och Tyskland och UD informerade sina beskickningar om att innehavare med tyska pass med J-stämpel skulle ”i princip icke medgivas inresa”.

Det går att diskutera det bakomliggande syftet med Sveriges önskemål om att skilja ut ”icke önskvärd” invandring. En ny sträng asyllag hade antagits med stor enighet 1937, med syfte att stärka lagen mot ovälkomna flyktingar och att reglera mottagandet av politiska flyktingar. Motiven till detta hittar man i den statliga utredningen ”Revision av bestämmelserna om utlänningsrätt att här i riket vistas” som kom 1936. Där identifieras tydligt och klart ”den stora omfattning flyktingproblemet antagit”, det vill säga utvandringen från Tyskland av judar. Som ett kusligt citat från dagens flyktingdebatt kan man läsa att asylrätten omöjligt kunde utsträckas till tyska judar eftersom den svenska ekonomin inte skulle klara av det: ”Men det är även tydligt, att asylrätten, vilken utformats för beredande av skydd åt politiska flyktingar, icke kan utan vidare eller i sin fulla utsträckning tillämpas på det hundratusental personer, varav flyktingsströmmen består.”

Vilken lärdom vill vi då dra i vår samtid? Är det så enkelt att de tyska J-stämplade passen var ett uttryck för socialdemokratisk antisemitism eller handlade det om svensk restriktiv flyktingpolitik. För mig, som vågar skrapa på de tomma frasernas yta, framstår det som att vi kan lära oss något helt annat av denna historia.

Johan Dietsch

Historiker

Annons
Annons
Annons
Annons