Dag Hammarsköld – stjärndiplomat och mer än plågad tvivlare

Omständigheterna kring hans död, som fortfarande utreds, har också format bilden av honom. Hammarskjölds eftermäle har ofta blivit entonigt positivt som en helgonliknande mytisk gestalt, som offrat sitt liv för freden. Men det finns en annan bild också – av Dag Hammarskjöld som maktpolitiker.

President Kennedy hyllade Hammarskjöld som ”den störste statsmannen i vårt århundrande”. Till denna bild bidrar också att han 1961 postumt tilldelades Alfred Nobels fredspris och att han 1954 valdes att efterträda sin fader, före detta statsminister Hjalmar Hammarskjöld i Svenska Akademien.

Genom åren har det publicerats mycket om Dag Hammarskjöld som ett etiskt och andligt föredöme. Men detta är bara en sida av människan Dag Hammarskjöld. Även om han vägrade att personligt engagera sig i den svenska partipolitiken blev han en framgångsrik politisk maktspelare. Mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet var väsentliga värden för Hammarskjöld och han menade att dessa värden fanns i Väst. Han var antikommunist.

Innan Hammarskjöld 1953 blev generalsekreterare för FN gjorde han karriär som nationalekonom i Sverige. Hammarskjöld hade viktiga uppdrag i Riksbanken. Han ledde den svenska delegationen till OSSE (företrädare till OECD), som samordnade Marshallplanens insatser för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Det var i den rollen som Hammarskjöld uppmärksammades internationellt.

Hammarskjölds tid som generalsekreterare i FN präglades av ideologiska motsättningar mellan supermakterna USA och Sovjetunionen och avkoloniseringen. Han hade fram till Kongokrisen 1960 skaffat sig en unik position på den internationella scenen.

Som generalsekreterare i FN utmejslade Hammarskjöld själv sin roll i den globala säkerhetspolitiken. Han var en maktspelare. Han visste att han måste ge avkall på vissa saker för att nå det mål han satt upp. Det är förklaringen bland annat till att mänskliga rättigheter fick en sådan tillbakadragen plats under Hammarskjölds tid i FN. Frågan var väsentlig för Hammarskjöld, men han ville inte stöta sig med Sovjetunionen.

Hammarskjöld gjorde också misstag som maktspelare. Kongo blev ett partiellt misslyckande bland annat på grund av Hammarskjölds förakt för Kongos regeringschef Lumumba.

Hammarskjölds förhandlingsskicklighet uppmärksammades tidigt. 1955 lyckades han med personlig diplomati övertyga Kinas ledare Chou En-lai att frige 15 amerikanska spiondömda flygare. Dessa hade skjutits ner under Koreakriget och hölls som fångar i Kina. Det gav eko både i USA och i FN. USA hade inga diplomatiska förbindelser med Kina. Hammarskjöld, som den maktspelare han var, involverade bland annat ledande personer i Storbritannien, USA och Indien för att påverka Chou En-lai.

Sitt mästerprov gjorde Hammarskjöld i samband med att Egypten i juni 1956 nationaliserade Suezkanalen vilket ledde till att Israel, Frankrike och Storbritannien anföll Egypten. Hammarskjöld lyckades framtvinga vapenstillestånd, trots de båda västmakternas veto i säkerhetsrådet genom att överföra frågan till Generalförsamlingen. För första gången upprättades en internationell fredsstyrka ”blå baskrarna”. Hammarskjöld tolkade FN stadgan så att FN kunde sätta in fredsbevarande styrkor för att få politiska lösningar på konflikter.

Hammarskjöld var ingen naiv tjänsteman som bara ville gott. Hammarskjölds andlighet, rättrådighet och integritet ifrågasätts inte. Men han var mer än den plågade tvivlaren. När det gällde att agera för att nå resultat kunde Hammarskjöld kompromissa med idealen. Det gjorde honom både till en självständig maktfaktor och till Sveriges främste diplomat genom tiderna i den pragmatiska internationella storpolitiken.

Anders Lundin

Docent, diplomat i Washington 1984-1992