Och förvisso beror den här oron inte enbart på brist på kunskaper, som Carlsson påstår.

Djurägare som tvingas samla ihop sina skadade och döda får, jägare som hittar resterna efter sin lemlästade och halvt uppätna fyrbenta jaktkamrat i skogen och människor som möter vargar utanför husknuten där barnen lekte bara en liten stund tidigare, tror jag faktiskt inte saknar kunskaper om vargen.

Snarare saknar de förståelse från myndighetspersoner och rovdjursfundamentalister som tycks se som sin främsta uppgift att i mästrande stil peka folk på näsan som ifrågasätter varför vi måste ha varg i landet. I dag har vi dessutom sannolikt fler än 500 vargar i Sverige, trots att riksdagen klart slagit fast att det räcker med 170 - 270 individer för att uppnå det som kallas för gynnsam bevarandestatus.

Och är verkligen vargen anpassad till ett liv i befolkningstäta Skåne? Jag med många tror faktiskt inte det. Ur miljösynpunkt är det också tveksamt. Betande djur är en viktig förutsättning för biologisk mångfald, men hur många vill lägga tid och resurser på att hålla betesdjur om man hela tiden ska frukta för vargangrepp?

Däremot instämmer jag till fullo i Nils Carlssons uttalanden om att man ska vara källkritisk till den information som man får om vargen. Därför undrar jag verkligen vad Nils Carlsson har för bakgrundsfakta när han hävdar att det bara är ”missuppfattningar och konspirationsteorier” när det påstås att de vargar som plötsligt dök upp i Värmland i slutet på 1970-talet var utplanterade?

Jag påstår inte att så verkligen var fallet, men inte ens en rovdjursexpert på Länsstyrelsen kan blunda för det märkliga i att vargarna i annat fall helt obemärkta skulle ha vandrat söderut genom mer än halva Sverige, inklusive renbeteslandet med i princip obegränsad tillgång på föda, innan de plötsligt upptäcktes i de Värmländska skogarna? Vargen hade då varit utrotat sedan nästan 20 år tillbaka och som genom en märklig tillfällighet hade Svenska Naturskyddsföreningen1976 begärt pengar från staten för att återskapa en frilevande vargstam i Bergslagen – det s k Projekt Varg.

Mot den här bakgrunden är det kanske inte så konstigt att ”konspirationsteorier” uppstår. Eller fråga den timmerbilschaufför som jag själv hört berätta hur han en vinterdag 1980 fick syn på en varg som sprang en lång sträcka parallellt med lastbilshytten på en enslig skogsväg i mellersta Värmland ”precis som om den väntade på att få maten utslängd”. Hur vild var den vargen, undrade chauffören.

Det finns också mycket annat i Nils Carlssons uttalanden om vargen och vargarnas beteende som kan ifrågasättas.

Visst, det är sällan som vargar angriper och dödar nötboskap, men att de skrämmer djuren och därmed förorsakar både kostnader och bekymmer för den enskilde kan många djurägare i rovdjursbygderna vittna om. Sedan är det en helt annan sak att bevisbördan ligger hos djurägaren. Det är han eller hon som ska bevisa att djuren blivit utskrämda ur betesfållan på grund av vargar.

Nils Carlssons uppmaning att hundar ska hållas kopplade i skogen för att undvika att dödas av vargar, är också en klen tröst för alla de som jagar med löshund i skogar där det finns varg.

Eller hans råd till hästägare att ta det lugnt och prata högt för att markera sin närvaro om han eller hon möter en varg under ridturen.

Tror Nils Carlsson själv verkligen på att hästen håller sig lugn om den ser eller känner lukt av en varg? Nej, den flyr självfallet i panik.

Och när Nils Carlsson i artikeln påstår att vargen inte uppfattar att det sitter en människa på hästens rygg, hur vet han egentligen det? Vad vargen ser, vet väl rimligen bara vargen själv!

Nej, det finns nog missuppfattningar och tokiga påståenden om vargen lite varstans.

Peter Nilsson, jägare, men ingen varghatare