Förtvivlat föräldrapar vädjar: ”Hjälp vi orkar inte mer”
Trots att överläkare i neurologi på Orups sjukhus, som är specialiserade på ryggmärgsskador, har fastställt vår sons omfattande och bestående vårdbehov, har han nu i tre år blivit nekad den vård och den hjälp han har rätt till. I intygen går bland annat läsa vår son har ”Parkinsoniskt gångmönster med nedsatt koordination i både händer och ben, inte kan lyfta och bära eller sköta sin egna hygien”. Försäkringskassan har kommit fram till vår son har 100 procent ”stadigvarande nedsatt arbetsförmåga”.
Men på omsorgsförvaltningen på Hässleholms kommun, där görs ständigt bedömningar tvärt emot expertisen. Och aldrig några svar på varför utan bara att ”han inte uppfyller kriterierna”. Vår sons behov är LSS-insatser eller att bo på ett gruppboende, där han har och kan känna trygghet 24 timmar om dygnet.
Dessa ständiga avslag och nekande till hjälp, har resulterat i att hans fysiska och psykiska hälsa har fallerat. Han har gått från en människa som var redo att kämpa för att bli så frisk som möjligt och kunna leva ett drägligt liv trots omständigheterna, till en son utan livslust. Och däremellan står vi, uppgivna föräldrar som ropar på hjälp för att vi inte orkar mer!
Omsorgsförvaltningen i Hässleholms kommun har inte visat någon som helst medmänsklighet utan gömmer sig bakom sin praxis, prestige och sina lekmannamässiga bedömningar.
Jag är 72 år och min man 75 år och vi har båda bott, arbetat och betalt skatt i Hässleholms kommun i mer än 40 år, där vi felaktigt trodde att vi betalade skatt för att få hjälp när och om vi behövde den.
Istället har kommunen slängt över vårdansvaret på mig och min man, vilket förutom att det inneburit att jag sover i en tältsäng i pentryt och min man i en tältsäng i hallen då vår son sover i vår bäddsoffa i vår etta på 34 kvadrat, inneburit att jag och min man tvingats att bli (oavlönade) personliga assistenter som dagligen utfört moment långt över våra krafter och förmågor. Men vi har kämpat på för vår sons skull med förhoppningen att vår son någon gång ska bli beviljad den hjälp han behöver och har rätt till.
Inte var det så vi drömde att vårt pensionsliv skulle bli. Nu orkar vi inte längre, vi klarar inte detta mer, våra krafter är slut. Efter senaste avslaget på att han åtminstone skulle få bo på ett korttidsboende i väntan på att omsorgsförvaltning i Hässleholm efter flera månader ska fatta beslut om hans senaste ansökan, gick vi in i väggen. Sista lösningen vi fick höra efter detta avslag var att ”det finns vandrarhem han kan bo på”.'
Vilket bara ytterligare visar på att Hässleholms kommun inte tar hänsyn till vårs sons akuta situation och vårdbehovs utan föreslår ”kostnadseffektiva lösningar”
Hjälp vi orkar inte mer!!
Berit Maditianos
”Inte var det så vi drömde att vårt pensionsliv skulle bli. Nu orkar vi inte längre, vi klarar inte detta mer, våra krafter är slut.”
