Skrönor runt brasan om skånska tåg och bussar
Klädda för ändamålet och med med skaffning från det lokala köket, gav vi oss raskt på iväg. Efter en berusande färd var det rast/vila och draghundarna, Siberian Huskys, utfodrades och gavs vila åt tassarna.
Så skar vi oss läckra skivor av det rökta renhjärtat, rökt i gammal samisk tradition med björkved där laven skalas bort, för sotens skull. Ur medhavda plastdunkar drack vi fulla munnar av värma, medan norrskenet dansade över Abisko.
Medan skogsmännen runt eldstaden förlängde sin njutning och tog sig en rejäl pris av det grovkorniga snuset, förberedde jag mig. I stillheten anade vi Torneälvens kamp med att hålla sig isfri i den allt mer tilltagande kylan.
– I Skåneland började jag, i Skåneland rullar det tåg och bussar så gott som dygnet runt. Var du än befinner dig finns det strax en tåg- eller busstation. Logistiken är inget annat än ett under.
Mina kamrater runt elden nickade och sög in en portion ljudlig luft som förstärkte nickandet. När jag räknat upp alla på- och avstigningsstationer mellan Abbekås och Övarpsvägen, hade ett flertal av kamraterna nära till sömnen.
För att sömnen inte skulle övermanna dem helt bestämde jag mig för att endast tala om tågtrafiken.
– Plötsligt! utropade jag därför, plötsligt händer något som får tågresenärernas blod att frysa till is. Männen runt mig, nu klarvakna, tar snabbt fram plastdunkarna och jag tar ny sats:
– Helt oförutsägbart bromsar tåget in och strax hör vi AI-rösten i högtalarsystemet:
– Vi kör nu med reducerad hastighet då vi har ett långsammare tåg framför oss.
– Nå, vi rullar i alla fall, säger den mest resvane oroligt.
Plötslig står emellertid tåget helt stilla och AI-rösten återkommer med ett mer illavarslande meddelande.
– Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg.
I morgonmörkret ser vi från fönstren några enstaka ljus och lyktor som ger ett uns av hopp och som berättar att det finns ett liv därute. I tågsättet gör sig tågvärden osynlig.
Så kommer det vi alla fruktat:
– Vi står nu stilla och väntar på tillstånd att få köra vidare.
Här föll föll jag obehärskat i gråt. Minnena sökte mig. Mina kamrater runt elden knöt händerna i sina fickor och mumlade sammanbitet de starkaste invektiv.Från en av dunkarna, som fortfarande var välfylld, gavs mig stärkande dryck och snart sov jag djupt och drömlöst under det i grönt och lila llluminerade himlavalvet.
Jörgen Andersson
”Ur medhavda plastdunkar drack vi fulla munnar av värma, medan norrskenet dansade över Abisko”
