Sofia Nerbrand: Kungen borde tänka på refrängen
Hans majestät konungen har suttit på tronen under hela mitt liv. På söndagen när jag föddes 1973 sköts salut i Stockholm för den nya monarken Carl XVI Gustaf, efter att Gustaf VI Adolf avlidit dagen före.
”Monarki är inget annat än att hålla en släkt i bur, om än i guld.”
Som republikan borde jag hoppas att kungen regerar så länge som möjligt. Förvisso har han blivit något av en trygg fadersfigur med åren, i synnerhet efter nationella tragedier som förlisningen av Estonia 1994 och tsunamin i Asien 2004. Men han har inte gjort så stort avtryck trots sin rekordlånga regenttid.
Till skillnad från sin kusin, drottning Margrethe av Danmark. Hon är en karismatisk kulturpersonlighet med många strängar på sin lyra. Bland annat design och scenografi.
På nyårsafton överraskade hon världen med att förklara att hon abdikerar den 14 januari, på dagen 52 år efter att hon tillträdde tronen. Hennes son Frederik tar 55 år gammal över som kung.
Det är ett klokt beslut. Dels är hon 83 år med krämpor som minskar hennes förmåga att fungera som statschef, dels kan hon vara mentor för sin son när han hamnar i skarpt läge. Att vara monark är en mycket speciell livsuppgift.
Man väljer den inte – och man är heller inte vald av medborgarna i landet.
Man förväntas sätta plikten och landet före sig själv och sin familj.
Kungen har inte gjort någon hemlighet av att han egentligen hade velat göra något mer praktiskt och mindre publikt. Att förväntas hålla tal och stå i centrum kan vara en plåga om ens personlighet inte som gjord för det.
Och drottning Margrethe hamnade i konflikt med sin son Joachim och hans familj när hon kände sig tvungen att dra in deras prins- och prinsesstitlar för att hålla kungahuset smalt. Fast egentligen gav hon ju dem frihet att göra något eget av sina liv, istället för att behöva leva som reserver.
Monarki är inget annat än att hålla en släkt i bur, om än i guld.
Att vara den yttersta representanten för ett land borde naturligtvis vara ett förtroendeuppdrag som man söker och får av befolkningen. Kronprinsessan Victoria verkar genuint intresserad av samhällsfrågor och höll ett utmärkt tal på flytande tyska i förbundsdagen i Berlin i höstas. Hade hon hållit samma anförande i Sveriges riksdag hade man med fog ha kunnat fråga sig om den kommande regenten är så opolitisk som den ska vara enligt grundlagen.
Jag har skrivit det förut och upprepar det här: Skulle Victoria ställa upp i ett presidentval skulle hon ha goda chanser att bli vald. Hon har vad som krävs.
Kungens valspråk är ”För Sverige – i tiden”. Ska han leva som han lär borde han för sin egen, sin dotters och monarkins skull tänka på refrängen innan han ligger på sin dödsbädd.
