– Den dova klangen känns i magen. Sedan tar vi oss mjukt upp i de högre frekvenserna så gongen börjar sjunga. Sedan tjongar jag på här högst upp, säger Anne och låter gongens mässing nå full kraft.

Fotografen och jag tittar storögt på varandra, medan gongen tonar ut och kvar är bara bäckens brus intill kvarnhuset.

– Coolt, säger fotografen och jag kan bara hålla med.

Vi befinner oss i kvarnhuset till en gammal såg som finns nedanför dammens fall längst ned i trädgården vid Anne Carlies fritidshus – Grantorpet, mellan Osby och Vittsjö.

En bärande bjälke i samma kortsida som ytterdörren finns har årtalet 1858 och en forn ägares tre initialer inristade.

– Ja, så vi vet ju att kvarnhuset har funnits här åtminstone så länge.

Egentligen var hon och maken Lennart Carlie på jakt efter något helt annat när Grantorpet dök upp som en möjlighet gång efter annan på Hemnet.

– Det var som om huset valde oss. När vi väl föll till föga och åkte hit var vi helt sålda. Det var 2013. Kvarnhuset här var inrett som ett hembygdsmuseum, säger Anne som trots sin akademiska bakgrund som arkeolog inom förhistoria inte ville ha ett museum.

– Nej, jag vill fylla huset med liv och verksamhet. Sedan är jag ju svag för gamla saker och värnar gärna det gamla. Så sågklingorna har fått hänga kvar på den andra kortväggen. Alla förutom en har troligen använts här i kvarnen, säger Anne som fyllt kvarnhuset med klangskålar, vindgong, och vindspel. Men här finns också mycket konst med andliga motiv. Alla tavlor har hon målat själv.

Anne är nog mest känd som arkeolog. Men hon är också författare och fotograf. Under sina 40 år i den akademiska världen har hon hunnit med forskning, doktorsavhandling och mycket grävande i vår förhistoria. Hon har jobbat på Lunds universitet, Stockholms universitet, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum. För att nämna några exempel.

– Ja, äldre järnålder har varit min specialitet. Nu är jag nybliven pensionär och känner att arkeologin har fått 40 år av mitt liv. Nu vill jag fokusera på den mer andliga biten i livet. Där kommer meditation och healing in , säger Anne som då och då bjuder in alla som vill till gongbad. Nu i mellandagarna den 28 december håller hon ett gongbad på Skeinge säteri hos Katarina Brunnström som ligger i närheten av Grantorpet.

– Ja, det är lite väl kallt här ute i kvarnhuset så här års, säger Anne.

Var det ett gongbad vi nyss var med om när du spelade på gongen?

– En snabbversion av ett gongbad. Egentligen ska man bygga upp crescendot långsamt till en mjuk våg. Nu blev det ganska kraftfullt och intensivt när jag lät det växa snabbt, men ungefär så går det till, säger Anne.

Något bad i vanlig mening är det absolut inte tal om. Snarare känns det som om vibrationerna sköljer över kropp och sinne som får bada i ljud.

– Ja, kroppen består ju mest av vatten. Det är det som sätts i rörelse av gongens vibrationer som fortplantas in i kroppen, förklarar Anne och fortsätter:

– Under vibrationsbadet spelar jag främst på min vindgong. Jag använder också klangskålar av kristall och vindspel. De dova och läkande tonerna och vibrationerna från gongen löser upp spänningar i kroppen och bjuder in till djup vila. En del somnar och det kan hända att olika känslor kommer upp till ytan, saker som det kan vara dags att släppa taget om, förklarar Anne. Tonerna från klangskålarna balanserar upp det som gongen öppnat i olika chakror.

– Medan vindspelen är ett mjukt sätt för deltagande att vakna och komma tillbaka i rummet, fortsätter Anne.

Hur upptäckte du gongen?

– Genom yogapass hos Gilda Costa i Hässleholm. Hon använde gongen och jag kände hur det hjälpte mig att lösa stress, säger Anne.

Gongen tros ha använts i över 6 000 år. Och den har använts länge i behandlade syfte inom meditation, healing och yoga, särskilt inom kundaliniyoga.

– Jag har alltid varit fascinerad av människans föreställningsvärld. Kult- och offerplatser är ett av mina hjärtebarn inom arkeologin. Bland annat har jag jobbat med den kända offerplatsen Käringsjön i Halland där man bland annat har hittat flera offerkärl med mat efter fruktbarhetsriter. Så det finns en röd tråd till det andliga , säger Anne och frågar om vi hör hammarslagen genom kvarnfallets brus under kvarnhuset.

På plats under kvarnhuset vid axeln till det gamla kvarnhjulet som fram till 50-talet drev sågen, jobbar de två timmermännen Samuel Nilsson och Olle Gustavsson från Samuel Nilssons bygg- och hantverk.

– Vi ersätter den gamla axeln som var knäckt med en ny, säger Samuel och visar de rejäla järnbeslagen som ska hålla axeln av trä på plats.

– Kvarnhjulet byttes ut 1964. Det vill säga efter det att sågen tagits ur bruk på 50-talet. Tanken är bara att få kvarnhjulet att snurra igen. Då behövs en hel axel. Även här går min vurm för det kulturhistoriska igen. En gång i tiden fanns det ett tiotal kvarnar längs Albäcken. Nu finns bara den här kvar. Så jo, lite ansvar för det historiska känner jag, säger Anne.

– En av mina drömmar är att göra kvarnhuset till en plats dit människor kan komma för andlig läkning. Till sommaren hoppas jag kunna ha gongbad i kvarnhuset igen, säger Anne och vi lämnar fallens brus och hammarslagen bakom oss.