Vem i Åhus blir glad över ett kärnkraftverk på sin bakgård?
Jag delar uppfattningen att om vi ska satsa på en framtida utbyggnad, så måste den förläggas till platser som är lämpliga på olika sätt. Det duger inte att alltid tycka att någon annan ska ha etableringen på sin bakgård. Det är ju ett av problemen som fördröjer utbyggnad av vind- och solenergi – få vill ha den i sitt eget närområde. Även denna fossilfria energiproduktion har givetvis miljöpåverkan, allt från material som krävs, avfall som så småningom ska tas om hand till synintryck och/eller ljudstörningar för närboende.
Jag har dock uppfattningen att kärnkraft inte alls är en framtidslösning, utan vi måste fortsätta satsa på och utveckla de andra energikällorna. Mot slutet av valrörelsen lät det som att de som inte hade förstått att kärnkraften var lösningen var mindre begåvade, och inget parti gjorde något tydligt motstånd. Det finns givetvis tydliga argument för kärnkraft, till exempel att det inte bidrar till koldioxid i atmosfären och att det är planerbart när det fungerar som det ska. Jag menar dock att argumenten mot kärnkraft är mycket starkare, och det starkaste spar jag till slutet.
Planerbart och stabilt? Detta argument har hörts avigt och rätt sedan energikrisen blev tydlig (att vi producerar mer el i Sverige än vi förbrukar har ju inte räckt, med den konstgjorda energimarknad som vi lever med). Samtidigt har en tydligt bidragande faktor till krisen varit avbrott i kärnkraftsproduktionen i flera reaktorer, av olika skäl. I Europas ledande kärnkraftsland Frankrike har tidvis hälften av kärnkraften stått stilla, och i högsta grad bidragit till deras energikris. Planerbart och stabilt, hmm...
Ekonomiskt? Såvitt jag förstår är kärnkraft ett av de dyrare sätten att producera energi, och det kunde det ju vara värt om inte några andra starka argument mot produktionen fanns.
Tidsaspekten: Vi har problem med energiförsörjningen nu. Att vänta kanske i bästa fall 10 år på nya kärnkraftsetableringar är knappast ett trovärdigt svar.
Enkelt att etablera? Jag är relativt säker på att inte så många i grannskapet i Åhus eller vid andra platser längs våra kuster blir så stormförtjusta över att få ett kärnkraftverk som granne.
”Måste beslut om nya kärnkraftverk tas eller en olycka inträffa för att opinionen ska väckas?”
Risker och miljö: I valrörelsen 1976 var det en S-riksdagsman som gillade att säga: ”Risken för en kärnkraftsolycka är mindre än att träffas av en meteor”. Sedan dess har meteoren träffat oss tre gånger – Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Oron för de ukrainska kärnkraftverken under kriget är väl knappast ogrundad. Pratar vi nu om ett vidgat säkerhetstänk verkar kärnkraftverk inte vara någon bra idé, om energiförsörjningen ska vara svår att slå ut för en angripare.
I en folkomröstning 1980 röstade svenska folket för en avveckling av kärnkraften. Under många år ifrågasatte ingen denna avveckling. När kärnkraften nu har fått sin renässans beror det väl knappast på att atomklyvning har blivit mindre farlig.
Efter 50 år är frågan om slutförvaring av kärnbränslet inte heller löst, men det verkar inte längre vara något problem för förespråkarna.
Uranbrytning är om jag förstår det rätt är en högst miljöskadlig verksamhet, så den kan vi enligt förespråkarna överlåta till folk i andra länder. I Sverige vill vi ju inte ställa till med problem. Snacka om bakgårdstänkande!
Jag vill avsluta med två funderingar:
Om det inträffar ytterligare ett allvarligt kärnkraftshaveri (åtminstone om det är i våra nära omvärld), antar jag att opinionen snabbt svänger och vi får nya avvecklingskrav. Jag antar att de som vill investera i kärnkraft är medvetna om det.
Men mest av allt undrar jag varför inte någon allvarlig opposition mot kärnkraftsvurmandet redan har växt fram. Måste beslut om nya kärnkraftverk tas eller en olycka inträffa för att opinionen ska väckas?
Rolf Bengtsson
