Mitt under cancerbehandlingen gav hjärtat upp

Fyra trappor upp utan hiss är bra träning till vardags. Men när det tar 20 minuter att ta sig ur sängen, på grund av smärta och domningar i händer och fötter, då är man inte så kaxig.

Riksdagsledamoten Michael Anefur hade förra sommaren haft ont i ryggen ett tag och varit ovanligt trött. Åldern, gissade någon, mer träning, manade nån annan. Och han tränade, varje dag under en hel månad men blev varken piggare eller av med smärtan. Ryggskott var läkarens diagnos. Det lät logiskt en tid, men under sen höst gjorde Michael en hälsokontroll. Proverna visade på en förhöjd m-faktor, det vill säga hög koncentration av paraprotein i blodet på personer som har malignt myelom. En cancerform i benmärgen.

– Det var ju ett tufft besked att få. Men prognosen var så god att jag aldrig tappade modet, det fanns en motivation att hänga i under den tuffa behandlingen.

Men när Michael på nyårsaftonen fick sådana smärtor att han skrek rakt ut tog det hela en ny vändning. Det visade sig att han hade brutit ryggen.

– Det är inte så ovanligt för patienter med myelom, för skelettet blir skört. Jag hade fått en kompression där kotorna pressades ihop.

I det läget hade Michael två frågor till läkarna. Var det hela behandlingsbart? Absolut. Och skulle han kunna spela tennis igen?

– Kan du spela tennis nu, undrade läkaren. Ja, då kommer du kunna det sedan också.

Med det sagt, det är ingen enkel resa runt en tennisbana han gjort. Inte ens träning inför ett Wimbledon. Behandlingen i sig är tuff och Michael drabbades av de flesta biverkningar man kan få.

– Jag blev som ett spädbarn, kunde inte använda kniv och gaffel.

Mitt i allt tvingades han att bli offentlig med sin sjukdom. En kvällstidning skev om hans frånvaro i riksdagen. För att slippa skvaller eller felaktiga gissningar, valde Michael att berätta. Hans öppenhjärtiga beskrivningar av sjukdom, behandling och jobbiga dagar på sin facebooksida, gjorde att styrkekramarna strömmade in. Folk från alla håll peppade honom.

– Kollegor från samtliga partier har lyckönskat mig. Det känns bra. Uppdateringarna blev ett sätt att bearbeta och skriva av sig.

Även om cancern inte skulle döda honom, så höll nästan hans hjärta på att göra det. Michael svarade väl på behandlingen, men hade stora smärtor. Han kunde inte resa sig från sängen, tog 24 tabletter varje morgon, kunde inte lyfta armen för att tända lampan eller öppna en dörr. Han mådde pyton helt enkelt.

– Min fru Christina har varit oumbärlig, utan henne hade jag fått bo på ett boende den här tiden.

Hon har också manat på honom med träning, att släppa rullatorn och att lita till stavarna. Sedan i april har paret gått 115 mil i syfte att få igång Michael. Strategin har lyckats. Men det höll på att sluta illa ändå.

En dag när han orkat ta sig upp satt han och svimmade i stolen. Han hade svimmat ett par gånger tidigare den veckan också, och trodde det berodde på behandlingen. Men Christina tvingade iväg honom till sjukhuset. Då var hans puls 170. Nästa stund 43 och den fortsatte att sjunka till under 20.

– Det visade sig att mitt hjärta är starkt, men retningsfunktionen mindre bra, så när hjärtat går ner i vila stannar det inte utan fortsätter sjunka. Det hade kunnat sluta illa. Nu fick jag plötsligt en pacemaker.

Antagligen har den tuffa behandlingen påverkat utgången. Efter pacemakern mår han som en kung. Och lovordar all sjukvårdspersonal han varit i kontakt med.

– Svensk sjukvård är den bästa i världen. Från dag ett har de varit galet bra, jag har känt mig väl omhändertagen.

Nu ser han fram emot att återvända till rikspolitiken. På måndag är det dags. Fortfarande har han domningar i fingrar och fötter, legobyggande har visserligen tränat finmotoriken (och frestat tålamodet), men han känner sig redo.

– Vi har många viktiga frågor framför oss. Kampen mot hemlösheten är en. Äldreomsorgen, givetvis. Ett nytt försök till ny socialtjänstlag där barnens bästa sätts i första rummet är också viktigt att få till stånd i ljuset av vad som hände ”Lilla hjärtat”. Min egen livshistoria gör att jag ställer mig på de försvarslösas sida. Jag hade ett väldigt bra fosterhem och vet att det är inte alltid är blodsbanden som ska gå först. Å andra sidan ska det inte vara något lättvindigt beslut, att omhänderta barn.

Han sitter i Statens medicinsk etiska råd (SMER) och där pratar man om AI och om dödshjälpfrågan. Själv hade han ingen dödsångest under sin sjukdomsperiod, även om han gråtit och haft ont. Han tappade aldrig modet. Det blev aldrig den livskris som många drabbas av vid ett cancerbesked.

– Kanske har jag mer accepterat att livet inte är obegränsat, det blir mer påtagligt nu. Vi har lärt oss att vi inte ska skjuta upp saker. Och vi har blivit ännu mer rädda om varandra.

Den lärdomen tar han tacksamt emot. Om han har börjat spela tennis? Ja, i veckan testade han sina första slag sedan cancerbeskedet.