Christina delar sagorna med politiken

Under förra mandatperioden var Christina Borglund ofta uppe i talarstolen. Påläst och argumenterande. Då hade hon det enda mandatet för Kristdemokraterna och hade ingen att dela argumenterandet med. Det var en tuff period, medger hon. Desto gladare är hon efter fjolårets val då partiet gick fram, trots att antalet ledamöter minskades och valdistrikten reglerades så att mindre partier har svårare att komma in. Nu har hon två partikamrater med sig i fullmäktige.

– Det är skönt. Vi har samverkat med andra tidigare och varit i opposition, men det är betydligt enklare när man är några stycken som tillsammans arbetar för vad vi tror på.

Politiken kom in mitt i livet för Christina, i slutet av 80-talet. Innan dess hade hon inte tänkt en tanke på det. Hon växte upp i ett Kristianstad som var betydligt mer lantligt än idag.

– Trots att jag växte upp mitt emot gamla sjukhusområdet hade vi flera parker i området att leka i.

Hon berättar om en stad där varje kvarter hade sin mjölkaffär och småbutiker. Barnen skickades ner för att handla utan att behöva korsa någon gata.

– Mycket har förstås ändrats, men så är det överallt.

Hon utbildade sig till lågstadielärare, jobbade några år som det, men trivdes inte. Var helt enkelt inte hennes grej. Så hon tog tjänstledigt och läste in en fil kand i etnologi och antik historia – bara för att det var roligt.

– Folklivsforskning och historia har alltid intresserat mig. Liksom sagor och myter fascinerar.

De är de egna sagorna som hon nu utforskar som författare, där hon vill gå på djupet. Helst vill hon sitta och skriva intensivt under en längre period av tid, utan att bli avbruten.

– Det är så jag läser böcker också, jag kan inte läsa en sida mellan andra åtaganden, jag behöver få sjunka in i berättelsen och veta att jag har tid på mig.

Under studierna gifte hon sig och så kom flera barn rätt så tätt. Det ändrade på prioriteringarna. När familjen flyttade till Önnestad kontaktades hon av en lärare på folkhögskolan som undrade om hon ville hoppa in några lektioner som engelsklärare. Hon sa ja utan att egentligen ha ämneskompetensen.

– Det var nog mest synd om eleverna, skrattar Christina idag.

Snart nog fick hon istället undervisa i historia och sociologi liksom konst- och kulturhistoria, ämnen som låg betydligt närmare hennes hjärta och kunskaper.

– Den skolformen passar mig, med äldre elever där man inte måste följa en skolplan utan kan ta eget ansvar och planera vad och hur eleverna ska lära sig.

Hon blev kvar i 17 år innan politiken allt mer tog över hennes engagemang.

Det politiska steget tog hon gemensamt med maken Michael Anefur, numera riksdagsledamot för KD.

– Det har i perioder pratats mer politik vid vårt köksbord än vad som kanske varit nyttigt, ler hon.

I början verkade hon mer i bakgrunden, det krävdes mycket arbete bakom kulisserna när partiet för första gången kom in i fullmäktige 1991 eftersom ingen hade praktisk erfarenhet av vad det uppdraget innebar. Hon satt bland annat som nämndeman.

– Det var väldigt nyttigt. Jag tycker att alla borde sitta där en period i livet och lyssna till de olika perspektiv som presenteras. Det kan vara alldeles förfärliga ärenden och dråpliga om vartannat.

Att blev just KD handlar om de etiska ställningstaganden partiet står för. Christina hade under en period innan hon blev politiker skrivit många debattinlägg om olika etiska ämnen som organdonation, aktiv dödshjälp och med barnen kom barnperspektivet in. Hon drivs av något så enkelt som att försöka få igenom sitt partis politik, genom att vara seriös och inte genom utspel.

– Jag vill påverka på ett positivt sätt. När det varit tunga perioder och jag har funderat på varför jag fortsätter, så har svaret alltid varit för att det är så viktigt.

Orken har hon hämtat i de fyra barnen och föräldrarna som hon fick ha kvar tills för ett par år sedan. När hon pratar om storfamiljen och hur viktigt det är att umgås så ofta som möjligt, ler hon.

– Familjen är det allra viktigaste, de är min inspiration och min kraftkälla.

Att vara pensionär är inget hon identifierar sig med. Däremot planerar hon inte för långt i framtiden. Så frågan om nästa mandatperiod lämnar hon därhän. Det viktigaste är att vara rädda om varandra och att vårda det liv man har. Livet är nu, betonar hon. Med det sagt, så är politiken en väsentlig del av det goda livet.

– Jag har inga planer på att sluta med politiken. Jag fortsätter så länge jag finner det meningsfullt och det gör jag i dag.