Intensivläkaren Isabella kopplar bort corona med kamerans hjälp

Det ska sägas att om våren varit extraordinär för de flesta av oss, så har den varit extrem för Isabella Görloff. Som narkos- och intensivvårdsläkare är det till henne och hennes kollegor som de svårast coronasjuka kommit. Samtidigt som folk får spruckna blindtarmsinflammationer, urakuta kejsarsnitt måste göras, barn skadas allvarligt i bilolyckor och alla andra vanliga, men livsavgörande trauman sker.

– Vi förberedde oss inför ett Italienscenario, men det har varit förhållandevis lugnt. Visst har vi haft svåra fall och ett 20-tal coronasjuka som legat på intensiven, men det stora kaoset uteblev.

Isabella Görloff är allvarlig, men lättad. Hon tror inte på en andra våg, men har en viss mental beredskap, för hon har haft fel förr.

– Vi är och har varit väl förberedda här. Vi har en fantastiskt bra klinik, vi ser efter varandra. Ovissheten har varit det värsta. Ska många sjuka komma hit, hur ska vi ge bästa behandlingen, kommer vi att behöva äta, sova, leva på sjukhuset, hur drabbas ens anhöriga.

Rollen som ansvarig i akutrummet ger en adrenalinkick, ett totalt fokus som Isabella dras till. Hon har överblicken i rummet, ansvaret är tungt, men hon lyfter sina narkossköterskor till skyarna. Självgående, erfarna, mycket professionella.

– Kollegorna är en stark orsak till att jag trivs. Vi kan både skratta och gråta tillsammans.

För ja, patienter dör. Även om Isabella vet att hon gjort allt för en annan utgång och inte hade kunnat göra på annat sätt, kan det tära. Men älta, det gör hon sällan.

– Det finns de som kanske tycker att jag är cynisk och okänslig ibland, men jag har en medicinsk kunskapssköld framför mig när jag jobbar. Om man är en person som inte kan lämna känslorna utanför så ska man inte vara på intensiven. Då går man under.

Med det sagt, visst finns det fall som lever kvar i hennes tankar. Som kommer extra nära. I de fall patienten dör är det Isabellas uppgift att berätta för de anhöriga. Då blir kroppen på britsen en människa, då möter hon sorg och förtvivlan.

– Det är alltid svårt, men jag bestämde mig tidigt för att vara rak och ärlig. Alltid. Vet jag att patienten kommer att dö, så säger jag det. Jag ger inga falska förhoppningar.

Hon visste vad hon gav sig in på, båda föräldrarna är läkare. Och snacket där hemma var alltid positivt. Man räddar ju människor, hjälper och får utlopp för både intellektuell problemlösning och praktiskt arbete. Isabella pluggade medicin i Polen.

– Lite lättare att komma in, men svårare att hålla sig kvar, sägs det.

500 svenskar läste där, undervisningen var på engelska, så Isabella tycker inte det var några problem. Dessutom mötte hon kärleken, i sambon Jesper (också läkare), så de sex åren i Gdansk gav en positiv skjuts i livet på flera sätt.

De hamnade båda som AT-läkare på CSK och trivs i Kristianstad. Medan Jesper har disputerat har Isabella byggt upp en kreativ karriär vid sidan om den vita rocken. Som fotograf.

– Jag har alltid tyckt om att fotografera. Vi har rest mycket, både när jag var barn och nu Jesper och jag. Då har jag alltid fotograferat och tyckt det var viktigt med bra bilder.

Efter en resa till Svalbard för tre år sedan tyckte hon att bilderna blev dåliga. Hon köpte en ny kamera, nytt objektiv och grottade ner sig i fakta om fotografering. Slukade böcker, såg videos, började följa fotografer i sociala medier och förkovrade sig både i tekniken och det kreativa.

– Jag trodde det var natur och djur som var min grej, men du måste ha antingen speciella djur eller speciella landskap för att nå igenom.

Tvärtom märkte hon att så fort en människa var med i hennes bilder, så blev det liv. Unikt varenda gång. Efter att ha övat på vänners familjer är hon sedan en tid redo att jobba professionellt. Hon har specialiserat sig på just familjebilder, nyfödda och bröllop.

– Jag fotograferar inte bara barn, men gärna familjer. Porträtt ja, men hellre vardagsbilder. I hemmet, i trädgården. Det blir inte lika stelt då och jag vill att de om några år ska titta på bilderna och minnas rummet, soffan, teckningarna, färgerna.

Minnas gemenskapen och familjelivet, inte bara ett tillrättalagt leende. Det är det dokumentära hon är ute efter, och trenden med dokumentär lifestyle-fotografering även i privata miljöer tror hon är på väg starkt. Man skulle kunna tro att pressen på att leverera bra bilder skulle ligga hyfsat tung på hennes axlar. Men Isabella skrattar och drar nästan en lättnadens suck.

– Tvärtom. Det är ren avkoppling för mig. Ingen riskerar att dö när jag trycker på avtryckaren. Blir bilden dålig är det bara till att ta en ny.