Drabbande teaterkonst i vår tid

Nej, människan låter sig aldrig reduceras till en maskin eller en siffra i kolumnen. Möjligen kan hennes förtvivlade reaktioner betraktas som oundvikliga sidoskador enligt den cyniska businessvärldens egen logik, men inte utan konsekvenser i form av personliga katastrofer och tragiska utfall av den enskildes vägran att inte räknas som en verklig individ. Illa går det också för Willy Loman, en symbol för den amerikanska drömmens mörka baksida, i Arthur Millers närmast arketypiska samtidspjäs ”En handelsresandes död” från 1949.

Malmö Stadsteaters och Dennis Sandins förtätade och formidabla uppsättning på Intiman utspelar sig framför, bakom och genom ett antal halvtransparenta och rörliga skärmar, som snabbt och smidigt bildar olika rum och projektionsytor för dramats och Lomans många drömska tillbakablickar och hallucinatoriska minnesbilder.

I fin balans mellan regi, scenografi (Stine Martinsen), ljus (Max Mitle) och skådespeleri markerar man lyhört styckets hjärtpunkt, den tragiska diskrepansen mellan å ena sidan livslögn och krossade drömmar och å den andra varje individs i grunden okränkbara människovärde. I slutändan hjälper det ju inte att den trogna och hårt kämpande hustrun och modern Linda (Li Brådhe) beskriver sin make, titelfigurens handelsresande Willy (Dag Malmberg), med orden att han ”inte är någon stor man, men han är en människa”. Ömkansvärd men möjlig att älska.

Problemet är att han, liksom generationer av landsmän och inte så få individer runtom i världen än idag, förblindad av idén om ”den amerikanska drömmen” närmast i panik omplacerar sina förhoppningar om en bättre framtid från sina egna tillkortakommanden till barnens möjligheter. För Willy Lomans del i synnerhet till den känslige och konfrontativt uppriktige sonen Biff (Mattias Linderoth), som till såväl den bedrövade moderns som till hans betydligt sorglösare glidare till bror, Happys (Erik Borgeke) frustration och klander vägrar att klä skott för faderns självbedrägerier.

Skickligt och gripande lyckas man på Intimans lilla scen åskådliggöra varje enskild rollfigurs metod att på en gång skydda sig själva och sin lojalitet med familjens beklagliga öde, alltmedan dramats moraliska motpart Howard Wagner (Erik Olsson), Willys hårdhjärtade chef, ger den gamle trotjänaren sparken för ineffektivitet. Världen rasar.

Detta är en de små och sublima detaljernas föreställning, där en gest, ett tonfall, en momentan ljussättning eller scenografisk förflyttning är aktiva och betydelsebärande medskapare av den stora berättelsen. Teaterstycket utgörs av en faslig massa text, men uppsättningens vidsynta läsning och laddade gestaltning, liksom den koncentrerade och liksom upphöjda ensemblens samspel bär upp varenda replik och varenda talande tystnad. Så skapar man ett stycke teaterkonst som drabbar och dröjer kvar.