Carl-Johan Bauler: I väntan på lottlyftet som aldrig kommer

Förhoppningsfull faller man till föga och köper en triss i matbutiken, vilket känns helt i sin ordning med tanke på att litet paket røde pølser kostar precis under 48 kronor. Den där trissen kan ligga i plånboken ett tag, ge lite spänning och hopp tills det är dags att skrapa. Då förvandlas den plötsligt till en piss-triss, med alla drömmarna borta tillsammans med skrapsmulorna.

Brukar trösta mig med att om jag skulle vinna en tv-triss hade det ändå bara blivit förargligt. Är övertygad om att jag i en sådan situation inför tv-kamerorna garanterat skrapat fram lägsta vinsten på 100 000 kronor. Inget fel i det, det är mycket pengar, men räcker knappt till ett tredjedels nytt badrum, eller ungefär till en begagnad bil där kamremmen och bromsar runt om behöver bytas inom högst 1 000 mil. En charterresa för två med svenska, oerhört svaga fickpengar under en vecka, hade säkert slukat halva summan.

Dessutom: Man kan ju riktigt ta på skadeglädjen hos tv-tittarna när det sitter någon som skrapar fram 100 000 kronor i stället för fina 5 miljoner.

Tänk er själva skammen, sitta uppsträckt och förväntansfull i tv- och hoppas på lyftet och få vända hem till Skåne med lägsta vinsten i lomman.

Triss är en sak, något mycket värre är Postkodlotteriet – eller rättare; Postkodlurendrejeriet. Här pratar vi lömskt, inbilskt, bakslugt och försåtligt på en och samma gång. Själva idén med att kunna vinna på sitt postnummer verkar harmlös precis som Rickard Sjöbergs evigt lysande leende – men är i själva verket en livstidsdom. Själv har jag efter massor av år vunnit ett par handdukar av märket Ernst, en snygg vas, ett par whiskyglas och hundra spänn på Coop. Inte helt lottlös således, även om handdukarna numera är så slitna att de hamnat som putslasar i garaget för bil-och motorcykel.

Jamen, gubbe, gnäll inte och säg upp lotterna då, och spara in de pengarna, säger säkert du och andra förnuftiga människor. Men nej, det går inte. Tänk så förargligt, ja rent av motbjudande och frånstötande det skulle vara om just vårt postnummer vann, efter att jag sagt upp lotterna. Erkänner här utan omsvep min usla låghet; om inte jag får vinna ska inte någon annan med med mitt postnummer heller få göra det.

Rickard Sjöbergs listiga vasaller ringer också upp med jämna mellanrum för att pracka på mig fler lotter, när just vårt postnummer har god chans att hamna i ”Grannyran” – ni vet det extatiska momentet som alla lottägare längtar efter, där det strösslas friskt med tusenlappar och elbilar.

Då tackar jag bestämt (men även vänligt) nej, eftersom jag vet hur illa telefonförsäljare kan bemötas. På den tiden Norra Skåne hade egen kundtjänst, kunde vi ofta höra hur medarbetarna där fick utstå tillmälen som var långt under värsta sortens drängstugenivå.

En kollega hanterar Sjöbergs vasaller listigt: Hon påpekar hur glad hon är att Postkodlotteriet ringer, eftersom hon ju tänkt säga upp sin lott men inte vet hur man gör.

Postkodlotteriet borde byta namn till ”Livstidslotteriet” eftersom enda, i alla för mig, möjligheten att säga upp möget, är att flytta till ett nytt postnummerområde.

Sist: Den 26 februari 1997 flög en berguv in i en högspänningsledning och kortslöt elnätet utanför Sundsvall. 50 000 personer blev utan ström och industrin lamslogs. Berguven hittas efteråt brännskadad men vid liv– och fick namnet ”Eloff”. Rart med folkhumor.